JULIA – en berättelse från S:t Petersburg

En vårafton på kyrkogården Kovaljovskoje utanför S:t Petersburg. Vi höjer ett glas apelsinjuice för Julia –Tatjanas dotter som älskade fruktdrycken och ville bli fotomodell, men vars liv det satans heroinet tog.

En februarikväll tre månader tidigare hade vi första gången mött den 37-åriga historielärarinnan Tatjana och hennes döttrar, heroinisten Julia, 16 år, och Zjanna, 15, i den lilla bostaden. Två små rum, i en större delad kollektivbostad med fyra andra hushåll, sammanlagt ett 15-tal människor, i centrala S:t Petersburg.

Julia krävde redan som liten mycket tid. Hon skrek och slängde nappen omkring sig, lillasystern var motsatsen, då som nu lugn och behärskad.
”Jag har mindre behov av uppmärksamhet, är glad för det jag får”, sade Zjanna och log. Hon är naturintresserad och går på en miljöinriktad högskoleförberedande linje.

Efter stor tvekan kom Julia – lång, målad och söt – in, slog sig ner hos oss vid kvällsvarden, drack lite juice och tittade upp. Hennes rödmålade mun hamnade ibland på sned. Julia hade en hes, mörk röst. Hon hade börjat röka tobak som 13-åring, utan att egentligen tycka om det. Marijuana testade hon första gången ett år senare.
”Det var några vänner som bjöd. Jag var nyfiken som många andra och prövade. Därefter har jag prövat det mesta -kokain, ecstasy, LSD, olika varianter av opium…”

Julia drogs till äldre kamrater. Hon tyckte att det var lättare att umgås med dem. Kanske ville hon vara annorlunda, drömma sig bort från vardagen. Föräldrarna var skilda och modern kämpade för att pengarna skulle räcka till i den nya marknadsinriktade vardagen efter Sovjets sammanbrott. När Julia fortfarande gick kvar i skolan började hon sälja marijuana till skolkompisar och andra bekanta. Lillasystern såg henne ibland sortera och placera något i tändsticksaskar som hon sedan överlämnade till besökare ute i trapphuset.

ARBETADE SVART PÅ KLUBBAR

Studierna i franska på språkskolan visade Julia allt mindre intresse för.
”De gav inget. Dessutom måste jag få tag i pengar. Eftersom jag är underårig jobbade jag svart på restauranger och klubbar”, berättade Julia.

Hon smög inte med sina problem – ibland skröt hon för mamma att hon fixade pengar, även genom att langa narkotika. Modern som själv låg efter med hyran -trots extrajobb och sena kvällar -såg hur Julia kunde skaffa och göra av med betydligt större summor än vad hon själv fick i lön. Pengarna gick till kläder, nöjesliv och narkotika. Men stora pengar leder också till stora skulder.

Ibland kom Julia inte hem på nätterna, modern gick runt och knackade på hos bekanta och Julias vänner. När Julia träffade Igor, åtta år äldre, blev modern först glad. Springet ute om kvällarna avtog ett tag och de höll sig hemma. Men Igor var också narkoman. Ibland fann modern och systern sprutor och böjda skedar hemma. Så småningom flyttade paret till pojkvännens föräldrar. För att få tag i pengar stal de först av Igors mer välbeställda föräldrar, sedan av bekanta och hemma hos Julias familj.
”Allt av värde här hemma är borta”, suckade Tatjana.

Men förra sommaren reste Tatjana bort med döttrarna till havet och Julia var drogfria några veckor. Hoppet spirade igen. Julia och Igor var på behandling ett par gånger. Men eftersom frivillighet råder inom ryska missbrukarvården kunde de själva gå när motivationen vacklade. Julias mor som tagit kontakt och gått med i Azaria, Mödrar mot narkotika, hade bestämt sig för att ställa krav och störa Igor och Julias missbruk.

NARKOTIKA VÅR TIDS SORG

”Narkotika är vår tids sorg. Jag ville lära dem att ta konsekvenser av sitt handlande.”
I januari avled Igor av en överdos heroin. Tatjana gick på hans begravning, men inte Julia. Julia vägrade ta intryck av drogernas farliga skadeverkningar. Trots att ytterligare två flickor och fyra pojkar hon kände också hade dött.

Modern försökte ändra taktik efter Igors död. Hon uppsköt giftermålet hon planerat med en ny man. Bestämde sig istället för att finnas till hands med rena kläder och mat – smältost, äpplen och juice som Julia särskilt uppskattade.
”Jag försökte stå ut med hennes lynnighet och aggressivitet, hoppades att droppen skulle urholka stenen. Men Julia sade att min strategi inte skulle fungera – hon skulle ta sin spruta ändå.”

Igors uppgift hade varit att ordna mat, husrum och droger. Julia hade varit hans husmor, älskarinna och missbrukarvän. När vi träffades i februari var hon orolig för ekonomin. Hon gjorde av med flera hundra rubel per dygn på droger.
”Mitt problem är att få tag i pengar, inte droger”, sade Julia och vickade oroligt med foten.

Hon berättade, när modern hämtade mer te i samovaren i köket, att hon tagit heroin samma dag.
”Droger kändes bra i början, innan kampen mot abstinensen tog över. Nu tar jag dem för att få ro. Även om jag vill bryta inser jag att jag aldrig blir av med narkotikaberoendet. Det är såsom en obotlig diabetessjukdom.”
”Jag tänker inte mycket på framtiden. Ibland vill jag bli fotomodell, men det kan jag ju inte som narkoman.”
Vi avbröts av att någon ropade hennes namn utanför. Julia rusade fram till fönstret, nickade sedan farväl till oss och försvann ut i natten.

Ett par veckor efter vårt besök avled Julia. Hon hade varit inskriven en tid för behandling, men kom ut och blev drogförgiftad hemma hos en knarkarkompis. Familjen blev uppringd och ombads att komma till en lägenhet. Där låg Julia död.

KYRKOGÅRDEN

En majkväll samlas fyra personer runt en provisorisk grav på den stora kyrkogården Kovaljovskoje, norr om S:t Petersburg. Vi har rest och gjort ren stenen som regnet undergrävt och rasat. Ordnat sorgfloret och placerat en medhavd orkidé i vatten. Vi äter en chokladpralin och höjer ett glas apelsinjuice för Julia – Tatjanas dotter som älskade fruktdrycken och ville bli fotomodell, men vars liv det satans heroinet tog. Hon skulle blivit 17 år den 9 maj, på Den stora segerdagen efter andra världskriget.

”Tror du på Gud”, frågar jag Tatjana i den ljumma vinden.
”Jag tror inte det, gör du? Men jag minns att efter begravningen i mars flög en duva från Julias grav. Mormor sa att det kanske fanns en symbolik i det.”

Ett par tårar gnistrar i hennes ögonvrå. Vi går tillbaka den långa vägen till grinden där några män står och doftar vodka. Tatjana och dotter Zjanna valde kyrkogården eftersom det går att ta sig hit med pendeltåg från Finska stationen. Det är fredagskväll, vi åker tillbaka in till staden. Vid en tunnelbanestation hoppar lärarinnan Tatjana av – hon ska till Vasilijön för att städa ett kontor.

SVEN LILJESSON

Även publicerad i Narkotikafrågan nr 4/1998.

Etiketter:

Annonser