Åsikterna om tvångsvård är många: ”LVM räddar liv och ger anhöriga andrum”, menar några. ”Missbrukarvård måste grundas på frivillighet och egen motivation”, menar andra.
Enligt en doktorsavhandling i Lund av Eva Gustafsson kan ingripandet mot den enskildes vilja – även om syftet är gott – stå i strid mot internationella konventioner.

Sedan Statens institutionsstyrelse övertog huvudansvaret för tvångsvården av missbrukare 1994 har antalet vårdplatser för vuxna missbrukare inom SiS minskat med ett tusen till drygt 300 platser. Kommuner hänvisar oftare idag missbrukare till billigare öppenvård istället för den dyrare institutionsvården.

Grava alkoholister och narkomaner kommer allt senare till institutionsvård i allt sämre tillstånd, enligt SiS. Mycket tyder på att LVM-vården mer används för akut avgiftning istället för – som tänkt – långsiktiga insatser. Exempelvis följs allt färre beslut om omedelbara omhändertagande, som fattas av socialnämnd och polis, upp med beslut om vård (som måste godkännas av länsrätten).

”Det är ju inget självändamål att öka LVM-vården. Men det är viktigt att se över varför nedgången skett och vad som sker med de tunga missbrukarna istället. Hur resonerar exempelvis socialtjänsten?”, säger till Drugnews Annika Mansnérus, departementssekreterare med ansvar för missbrukarvårdsfrågor på Socialdepartementet.

Utredaren av LVM-lagen (lagen om vård av missbrukare i vissa fall) utses inom kort och ska vara klar senast 1 juli 2003.

Läs mer i Drugnews:
• Flera missbrukare som nekats vård har avlidit
• Allt yngre grava missbrukare