Glitter, glamour och champagne… utifrån är det så kändisvärlden är. Människor som vi ofta ser i TV och i tidningar. Snygga män och kvinnor som minglar, ler och skålar mot oss från tidningarnas nöjessidor. Framgångsrika idrottare som extraknäcker som modeller. Killar i kostym och slips som syns och hörs ofta, som talar om vikten av att rädda världen och slåss för rättvisan. Som inte drar sig för att gå med sina barn på premiärbio och äta gratisbuffé efteråt.

Att vara offentlig person innebär att man genom medverkan i media är med och sätter normerna för vad som är okej och inte okej.

När hjältarna i Big Brother röker inomhus dygnets alla timmar och tjuter av glädje när alkohol slussas in förmedlar dom en bild av att livet knappast är värt att leva utan ett glas i handen. Även om programmet är bland det grövsta i sin genre så sätter de förmodligen standarden för ett stort antal lägenhetsfester.

Exemplen på inte helt lyckade förebilder är många – blonda, jättebröstade tjejer som oroar sig över sina valkar instängda mellan fyra väggar, Carola som låter sig retuscheras smal och E-Type som firar med att titta på strippor.

Att inte inse att de ögon som riktas mot rampljuset suger in allt som händer där är naivt och oansvarsfullt. Att föräldrar och lärare ska vara goda förebilder för sina barn är en utbredd uppfattning. Men vi är skapligt ointressanta jämfört med något annat som glittrar långt borta. Allt i media. Det är bland det vanligaste unga vill arbeta med – “Nåt på TV!“, ”Sjunga i band!”, “Bli kändis!“.

Besvärliga kändisar som säger ifrån är det ont om. Då och då lyckas driftiga organisationer eller arrangörer hitta några kändisar, i stil med rekokillar som Gunde Svan som är beredda att ta avstånd från narkotikans skadeverkningar eller möjligen säga att man ska ta det lugnt med alkoholkonsumtionen. Men att kändisar river i ordentligt på eget bevåg är lika sällsynt som haj i badkaret.

Varför är det så få som utnyttjar sin position och sin möjlighet att föra fram viktiga budskap som gör det? Vi vet att det finns nykterister bland kända personer. Varför frågar inte journalisterna om deras icke existerande alkoholvanor? Möjligen nämns att Bosse Ringholm är nykterist när han försvarar fortsatt hög alkoholskatt.

Det är ganska enkelt:

I schablonen för fest och framgång är alkohol en självskriven ingrediens och det blir skittråkigt att sabba den imagen. Vi har ju med oss att alkohol gör oss hippa, accepterade och framgångsrika. I fantasin. Och fantasier ska vi behålla.

Vi ser folkkära Kicki som trots sin alkoholism inte kan ta till sig det faktum att det nog är bäst att hålla sig helt vit då! Och hennes vänner Bettan och Lotta som efter Kickis senaste återfall inte alls talar om alkoholen som ett problem. Utan bara om fenomenet att Kicki fick återfall och hur tråkigt det är. Inte något om vad det beror på. Att samhället är fullt av alkohol överallt och att Kicki förmodligen hade klarat sig bättre med fler vita zoner.

Mina egna erfarenheter av medievärlden inskränker sig till ett par debatter i tv. I en av dom skulle vi tala om hur det är att vara nykterist. Trots att jag var där i rollen som just nykterist erbjöds jag innan sändning ett glas vin för att lugna eventuella fjärilar i magen.

Om jag som nykterist bjuds alkohol för ett futtigt gig en vardag, kan jag tänka mig vad som bjuds rockiga killar och tjejer under helgerna på diverse tillställningar.

Det förvånar mig att Kicki vänner inte tar ställning mot det som så tydligt ger henne problem, alkoholen. Varför rasar inte Bettan och Lotta mot drickandet? Organiserar demonstrationer och krossar flaskor utanför Hamburgerbörs?

Jag vill att fler säger som After Dark efter att ha kommit på andra plats i melodifestivalen: “Men vi dricker mest mjölk…“

Jag hoppas att det är så.