För många av dagens människor är den första kontakten med alkohol och narkotika den som skildras via fiktion och media. Ända sedan 1960-talet har dessa drogrelaterade budskap varit omfattande.

En intressant rapport kom 1998 från International Narcotics Control Board som klart och tydligt påpekar att glamoriseringen av narkotika med därtill hörande leverne sprids via medier som exempelvis film och musik. Narkotikakommissionen (Party, utanförskap och stress, 1999) ansåg detsamma och nämnde främst filmmediet som orsak till hur droginfluerad information förmedlas.

För visst är det så att både film och TV sänder budskap som sedan blir måttstock och inspirerar en del åskådare till att bejaka en destruktiv livsföring.

Dessa signaler sänds via iscensättningens tematik, via aktörens agerande, men också via dialoger, kläder, smink, text, ljud och musik. Även om uppsåtet med berättelsen är god och även om den inte är skapad i ett drogglorifierande syfte, kan den ändå innebära en lockelse då sökandet efter lustupplevelse är en naturlig drift.

Främst gäller det gänggemenskapen och de handlingar som är förknippade med drogintaget i kombination med att den subjektiva rusupplevelsen skildras. Många unga söker positiva förebilder och när sådana saknas, hänvisas de till fiktion, underhållning, gänggemenskap och i sämsta fall också till alkohol och narkotika. Kanske just därför är det nödvändigt att söka svar på frågan vad fiktionen förmedlar eller inte förmedlar, hur meddelanden formuleras och överförs, vilken teknik som används för att föra budskapet vidare till åskådare och hur olika åskådare uppfattar och förstår innebörden av dessa meddelanden.

Sanningen är väl att vi åskådare ofta tolkar ett sammanhang utifrån våra egna förutsättningar beroende på erfarenhet, kunskap och i vilken livssituation vi befinner oss i. Men frågan är om det konstnärliga verket har något moraliskt ansvar?

Eller är det snarare insikt, dialog och debatt samt forskning i både vetenskaplig och populärvetenskaplig form som saknas? För även om lagar stiftas med syfte att rensa upp och begränsa spridningen av droginfluerade ideal, kan fiktionen ändå återberätta sådana sammanhang via hänsyftningar, metaforer och symbolspråk. Vi kan förhoppningsvis dissekera myten om alkohol och narkotika med fakta och kunskap hämtade både ur ett fiktivt perspektiv och ur traditionell missbruksinformation. Vi vuxna visar då att vi vet, att vi kan och att vi är närvarande!

En konsekvens av att alkohol- och narkotikamissbruket är omfattande idag är fiktionens många olika skildringar. Det intressantaste är på sitt sätt hur missbruket skildras i bihandlingen. Framför allt om huvudhandlingen i filmen är en annan än vad som rör just beroendet. Åskådaren tar emot informationen på ett mer omedvetet plan, d.v.s. på ett liknande sätt som den reklam som visas för dagligvaror, tobak och alkohol etc.

Oavsett bi- eller huvudtema handlar det om hur aktören och produktionsteamet tolkar och återger själva kvintessens av det som rör drogmissbruket. För vilken roll har och hur framställs egentligen det beroendeframkallande preparatet, det droginfluerade levernet och det korrupta i det konstnärliga verket? En del fiktioner förhärligar alkohol och narkotika. Men det finns också verk som upplyser och på sikt initierar drogfrihet, liksom det finns skildringar som återberättar nämnda sammanhang ironiskt eller humoristiskt.

Filmer som generellt sett inte glorifierar narkotikamissbruk är exempelvis Lång dags färd mot natt (1) , Mannen med den gyllene armen (2) och The French Connection (3) . Dessa skildrar både inre och yttre processer som har med opiatberoende att göra, med utgångspunkt från att det är ett stort problem och inte “nyckeln till det ljuva livet“. Det är inte fokus på vare sig gänggemenskap eller den inre rusupplevelsen. Utan det handlar om existentiell problematik för den beroende och att omvärlden och närstående upplever beroendet som svårt. Handlar det om den langning, som skildras förnämligt i The French Connection, är utgångspunkten att rättsväsendet arbetar med att sätta fast de korrumperade och att dessa inte framstår som ofelbara hjältar.

Filmer som glorifierar beroendeproblem – exempelvis Trainspotting (4) och Pulp Fiction (5) – framhåller ofta gänggemenskap där missbruk av alkohol och narkotika blir en del av flera dramatiska ingredienser. Eller så skildras affektreglering och den subjektiva rusupplevelsen.

Även om realistiska sekvenser finns med i form av abstinens och död, är det ändå troligt att dessa filmer förhärligar användandet av beroendeframkallande substanser och sådant som rör korruptionen, för “jagsvaga och problemtyngda“ åskådare. Det handlar främst om de åskådare som i sin tolkning lägger in egna värderingar, som passar in i skapandet och bejakandet av den egna destruktiva livsföringen. Men det handlar också om de åskådare som inte har någon kunskap om, eller uppfattar ironins potential inom fiktionen.

Istället för censur och liberalisering, vilka inte är några bra alternativ – då konstnärlig frihet måste få råda i en demokrati – bör vi satsa på utbildning och information för att på så sätt öka insikten. Varför inte pröva nya drogpreven-tiva grepp?

Inom detta perspektiv finns också en pedagogisk finess som det väl vore synd att gå miste om. Vi kan förhoppningsvis dissekera myten om alkohol och narkotika med fakta och kunskap hämtade både ur ett fiktivt perspektiv och ur traditionell missbruksinformation. Detta för att i ett preventivt syfte möta människor i dialog om hur fiktion och media på olika sätt använder droginfluerade tecken för att locka publik och användare.

Fotnot: Några fakta om nämnda filmer:
(1) Lång dags färd mot natt, regi Sidney Lumet, 1962, (2) Mannen med den gyllene armen, regi Otto Preminger, 1955, (3) The French Connection, regi (del 1) William Friedkin, 1971, och regi (del 2) John Frankenheimer, 1975, (4) Trainspotting, regi Danny Boyle, 1996, och (5) Pulp Fiction, regi Quentin Tarantino, 1994.