Det är en dryg vecka kvar för eleverna i skolan. Det är nu jag märker som tydligast att glädjen över att få ny kunskap inte är så stor som den borde vara. När betygen är satta är jargongen att det inte är någon idé att hänga med längre. VI får bli bättre på att få barn och ungdomar att förstå att dom inte har störst nytta av bokstäverna på pappret, utan kunskapen dom har glädje av varje dag.

Dagarna fylls istället för det tunga artilleriet med lättsamma redovisningar, hjärt-lungräddning och idrottsdagar. Visst ska det vara kul och kännas att det är något speciellt med den sista tiden. Särskilt för niorna som lite skärrade ska kastas ut i nya äventyr.

Många funderar kring gymnasiet och har helt naturligt ingen klar bild över hur det kommer att bli till hösten. Det både lockar och skrämmer.

Först nu inser många hur enkelt och bra högstadiet ändå har varit, med lärare som hjälpt till med både det ena och det andra. Lite roligt är det allt när en av mina stora killar i nian möter mig med skärrad blick och den lösryckta frågan: – Vart går man?! Han hade just insett att han inte kände till lokalerna på sin nya skola och var rädd att tappa bort sig första dagen. Jag lugnade honom med att det förmodligen aldrig hänt att någon helt missat gymnasiet på grund av dålig lokalkännedom, som dessutom delas av alla till en början.

De allra flesta elever lyser upp i takt med grönskan och pratar om resor dom ska göra och kompisar som ska hälsas på. Några säger ingenting om den kommande sommaren och på en direkt fråga svarar de lite svävande att de inte vet vad de ska göra. – Men vad skönt, då kan du ju bara slappna av, säger jag.
Då ler dom och nickar. För frågan gör ont när det inte finns några planer. Kanske för att föräldrarna inte intresserar sig för att ge sina barn något speciellt att se fram emot eller helt enkelt för att pengarna inte finns. Det vill man inte säga till kompisen som just berättat om Gran Canaria och ridlägret.

Skillnaderna på familjernas plånböcker hoppas jag inte ska skina igenom alltför tydligt när det är dags för examen. Ni har alla varit på skolavslutningar i kyrkor, aulor och klassrum där barnen är högtidligt uppklädda. Det är lite en oskriven regel att man har nya kläder till skolavslutningen. Visst är det jättekul att välja bland fina kostymer och klänningar. Om man har pengar. Ekar det tomt i kassan på grund av sjukdom eller arbetslöshet blir examen en ekonomisk belastning. Särskilt som eleverna ser på varandra med gransaknade ögon och värderar varandras kläder utifrån märken. Det är skillnad på linnen och linnen. Tyvärr.

Men mest av allt är det härligt! När betygen är satta slappnar både lärare och elever av. Skåpen städas ur och vi slänger massor av gamla papper. Det känns skönt.

Niorna inser att de till hösten inte längre kommer att höra ihop som nu och det är mer omtumlande än de var förberedda på. Några kommer att gråta. Andra visar den hårda utsida men står med en klump i halsen. Flera har aldrig varit gladare. De tycker mer om sina lärare än de har gjort på hela högstadiet. Och fikas ska det göra. Helst varje lektion som är den sista i något ämne. De erbjuder sig villigt att ta med fika hemifrån om vi upplåter tid för det. Bänkarna blir kladdiga, men leendena är många och stora.

När examen i skolan är avslutad kommer många av eleverna att fortsätta firandet. Här ordnas en drogfri skolavslutning för alla sugna. Sara Löfgren och Petter kommer till Furuvik. Det tycker jag är ett väldigt bra initiativ för att skjuta upp alkoholdebuter som annars är vanliga på skolavslutningar. Ännu bättre hade det varit om det var gratis.

Trots detta kommer flera av ungdomarna att dricka alkohol och bli fulla. Några för första gången. Andra har redan vanan inne. Sannolikheten för att dessa råkar ut för otrevligheter är mycket större än för deras nyktra kompisar. Det är vuxna som gör det möjligt.

Inför avslutningarna vill jag därför uppmana alla att ta sitt ansvar. Bakom varje full ungdom finns en vuxen som inte tagit sitt ansvar. Så sälj ingen folköl till minderåriga, bjud inte, köp inte ut!

Glad sommar!