Den 13 augusti i år fattade Socialstyrelsen beslut om nya föreskrifter för så kallad underhållsbehandling mot narkomani med metadon och Subutex. Föreskrifterna innehåller flera svagheter och brister och det finns anledning att befara att kvaliteten på verksamheten kommer att sjunka och leda till helt nya problem i arbetet mot narkotikamissbruk i Sverige.

Sverige var först i Europa att 1967 börja behandla opiatnarkomani med metadon enligt de metoder som utarbetats i USA något år tidigare. I stora drag har behandlingen fungerat väl i Sverige. Många heroinmissbrukare har genom behandlingen fått hjälp att komma bort från ett liv i kriminalitet och misär.

Att behandla narkomani med metadon eller Subutex är dock ingen okomplicerad verksamhet och behandlingen passar långt ifrån alla. Blotta existensen av underhållsbehandling kan leda till att unga missbrukare blir mindre rädda att testa opiater. De är nyfikna och vill veta vad som är så bra med exempelvis heroin och skulle de fastna i ett beroende så kan man alltid söka Subutex/metadon.

På samma sätt är det svårare att motivera en nydebuterad heroinmissbrukare att satsa på drogfri behandling när underhållsbehandling är så mycket bekvämare i det korta perspektivet. Och missbrukarens perspektiv är alltid kort. Så samtidigt som underhållsbehandling kan vara livräddande och en möjlighet till social rehabilitering för de svårt nedgångna narkomanerna kan den indirekt bidra till en ökad nyrekrytering av heroinmissbrukare. Detta perspektiv måste alltid finnas med när man lägger upp strategin för underhållsbehandling.

Både metadon och Subutex är i sig själva narkotika och går att missbruka, vilket också sker i stor omfattning. På flera håll i världen är överdoser av metadon vanligare än av heroin. I vårt grannland Finland är Subutexmissbruket större än heroinmissbruket. Om underhållsbehandling ska ha en plats i svensk narkotikapolitik – och det menar vi att den ska – måste den omgärdas av mycket stark kontroll och en i grunden restriktiv hållning till vilka som ska komma ifråga för behandling.

Utgångspunkten måste vara att drogfria vårdalternativ alltid ska prövas i första hand. Metadon- och Subutexbehandling ska vara något man tar till när annat inte fungerar. Socialstyrelsens nya föreskrifter vänder upp och ner på detta.

De nya bestämmelserna innehåller enligt vår uppfattning flera brister:
• Uteslutningskriterierna är vaga på flera punkter. Man specificerar inte vad ”upprepade” betyder när det gäller återfall i missbruk eller manipulation av urinprover.
• De enda brott som anges som grund för uteslutning ur programmen är narkotikabrott och våld och hot mot personal och andra patienter. All annan brottslighet är undantagen och utgör således ingen grund för uteslutning. Det vill säga man får ha kvar sitt metadon om man begår väpnat rån men inte om man säljer ett gram hasch.
• I det förslag till föreskrifter som gick ut på remiss till ett antal institutioner och organisationer fanns en text om ”medicinska undersökningar och andra kontroller i samråd med kommunens socialtjänst”. I beslutet är socialtjänstdelen borta, vilket på sitt sätt är logiskt. Den sociala skötsamheten är inte prioriterad i föreskrifterna
• 20-årsgränsen för att få metadon eller Subutex är inte absolut utan kan frångås “om synnerliga skäl föreligger“. Eftersom Lagen om vård av unga (LVU) erbjuder långtgående möjligheter till ingripanden gentemot unga människor upp till 20 år med missbruksproblem menar vi att underhållsbehandling inte ska få förekomma för så unga personer.
• Det finns inga krav om särskild utbildning av den personal som ska arbeta med underhållsbehandling.
• Det finns inga krav på att de kliniker som bedriver underhållsbehandling ska ange hur många patienter de klarar av att hantera för att kunna hålla en god säkerhet och kvalitet i vården.

Risken är mycket stor att kvaliteten på verksamheten sjunker när vi går från några få program till tiotals utan krav på specifik kompetens hos dem som ska driva programmen. Vi befarar dessutom att problemen med läckage till den illegala marknaden kommer att öka i och med att det blir mycket lättare att få metadon. Vi är också oroliga för att en utbyggd verksamhet med underhållsbehandling kan bli en ursäkt för kommunerna att skära ner ytterligare på den drogfria narkomanvården, som enligt vårt sätt att se det måste vara huvudspåret i vården av missbrukare.

I takt med att underhållsprogrammen byggs ut kommer fler primärt kriminella och/eller personlighetsstörda missbrukare att skrivas in och eftersom en kriminell livsföring inte är grund för uteslutning kommer programmen att få brottas med väldiga problem i framtiden.

Med sämre kontroller av kriminalitet och skötsamhet riskerar metadon/Subutex-programmen att förfela sitt syfte, nämligen att få bort narkomanerna från det destruktiva liv de lever ”på gatan”. Detta är oacceptabelt ur både missbrukarnas och skattebetalarnas synvinkel.

Socialstyrelsen bör snarast ompröva sitt beslut om föreskrifter för underhållsbehandling. Har man där inte omdöme och kompetens nog att förmå sig till detta måste regeringen gripa in och se till att lagreglera underhållsbehandlingen.

Fotnot: Debattartikeln publiceras även i Upsala Nya Tidning.

Undertecknare:
Rolf Bromme, journalist, Nadja Eriksson, överläkare sektionschef metadonverksamheten i Stockholm, Tomas Hallberg, direktör European Cities Against Drugs, Christer Karlsson, förbundsordförande Kriminellas revansch i samhället, Kerstin Käll, överläkare Beroendekliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping, Gunilla Persson, förbundsordförande Föräldraföreningen mot narkotika, Ove Rosengren, förbundsordförande Riksförbundet narkotikafritt samhälle, Karl-Evert Roth, förbundsordförande Sveriges invandrare mot narkotika, och Anne-Lie Vainik, socionomstuderande.