I min kommun behöver man spara. Jag är medveten om att det inte finns obegränsat med pengar i kistan och att det finns många som vill ta del av dom. Alla brinner för olika poster i budgeten som vi vill hålla uppe. Min är skolan. Att barnen är framtiden är inte en klyscha utan sanningen. Med bittra barn får vi i längden bittra vuxna och det leder förmodligen inte till en högkonjunktur.

På skolområdet finns massor av forskning som visar bland annat att mindre grupper är bättre än större och att datorer kan utgöra ett stöd och mycket annat som egentligen inte skulle behöva forskas på för att förstå.

• Hur mycket hjälp och vuxenkontakt får varje elev i en trettiogrupp om lektionen är en timme? En dryg minut om man har tur och ingen klasskamrat ställer någon komplicerad fråga.

• Hur stora möjligheter finns till undervisning i mindre grupper när det inte finns några tillgängliga grupprum? Mycket små.

• Hur enkelt är det att försöka undervisa i ordbehandling när maxantalet datorer på samma ställe uppgår till fyra och när totalantalet inte räcker till halva gruppen? Det går inte alls.

• Hur lätt är det att i förskola och skola tillhandahålla en speciell pedagogik för elever i behov av den när inga som helst resurser ges för detta? Omöjligt.

När kommunen vill skära ännu mer och när nämndsordföranden utan pedagogisk erfarenhet har mage att tillstå att kvalitén kommer att till fullo bibehållas är det svårt att inte förundras. Hur det är möjlighet har han dock inte förklarat så att någon som ska genomföra det förstår hur det ska gå till.

För jag undrar ju om lokaler och personal som tidigare fanns liksom var helt i onödan, en klump som man bara kan kasta av utan att det märks.

Givetvis vill nämndsordförande Jens Leidermark gärna visa att det inte är så illa i Gävle genom berätta att kommunen har en decimal mer lärare eller yta per elev än någon annan avlägsen kommun. Retoriken är helt enkelt att så länge det finns några som har det sämre så ska vi inte klaga.

Varför är det extra viktigt för mig att skolmiljön ska vara sådan att man längtar till den och känner sig omhändertagen och ges möjligheter? Därför att jag brinner för att ge barn en bra start i livet då jag är övertygad om att oddsen för ett bra liv är större då. En av förutsättningarna för detta är att man slipper undan ett problematiskt förhållande till alkohol och andra droger.

Skolan har visat sig ha mycket liten kompetens att med ren undervisning om alkohol och andra droger förändra attityder och beteende. Däremot visar forskningen att arbete med att förebygga utagerande beteendeproblem, särskilt i skolan yngre stadier, har effekt. Även skolor med god ledning, stödjande miljö, ökat elevinflytande och ökad fritidsverksamhet i skola kan minska alkoholproblem under uppväxtåren.

Alltså, en skola där elever uppmärksammas efter behov och trivs, även sedan sista lektionen är slut minskar risken för en destruktiv alkoholkonsumtion.

Det skulle vara väldigt bra för en kommunekonomi att färre ungdomar skulle behöva någon form av missbruksbehandling. En plats på ett bra boende för att reda ut problemen kostar från 2500 kronor och uppåt… per dygn. Räkna gärna ut vad det blir i kostnader för en tvåårsbehandling för en kommun med det behovet hos 15 ungdomar. Dessutom har långt ifrån alla kommuner den kompetensen varför alla pengar rinner utanför kommungränsen. Om de väljer att ge ungdomarna en chans till omstart det vill säga.

Att bortprioritera barn och ungdomar är lätt eftersom de ännu inte lärt sig säga ifrån och inte heller har redskapen eller inflytandet att framföra sina önskemål och också påverka för beslut i önskad riktning.

På så sätt skapas en negativ cirkel där vi får fler problembarn och högre kostnader för dessa. Så måste vi spara ännu mer och då gör vi det på nästa omgång barn och så…

Vi behöver ingjuta självförtroende och ett go i våra barn och det gör vi inte när vi ständigt ger dom minsta möjliga och ibland knappt det.

All heder åt kommuner som väljer att spara på hårdvara istället för mjukvara.