Är alla former av samarbete positiva?

För att ett samarbete ska fungera krävs att de deltagande parterna har liknande målsättningar och visioner. Det skriver i en slutreplik Hélène Goudin, europaparlamentariker (junilistan), som inledde debatten om EU:s narkotikapolitik på Drugnews krönikeavdelning.

Min krönika på Drugnews resulterade i intressanta repliker från såväl EU-parlamentarikerna Maria Carlshamre (fp), Cecilia Malmström (fp), Lena Ek (c) och Anders Wijkman (kd) som justitieminister Thomas Bodström.

Samtliga betonar betydelsen av internationellt samarbete. De tycks dock förhålla sig okritiska inför det faktum att de samarbetande parterna har vitt skilda mål och ambitioner vad gäller narkotikapolitiken.

Starka politiska krafter, främst de europeiska socialdemokraterna, vill acceptera att narkotikamissbruk är någonting som måste accepteras i samhället, det gäller bara att minska skadeverkningarna därav. I omröstningen om EU-parlamentets drogliberala Catania-betänkande röstade 163 europeiska socialdemokrater ”ja” till betänkandet, de fem svenska ledamöterna röstade ”nej” och två stycken avstod.

Carlshamre, Malmström, Ek och Wijkman hävdar att de vill ”vara med och ta ansvar” genom att, tillsammans med de svenska socialdemokraterna, rösta ja till följande paragraf i EU-parlamentets drogliberala betänkande om EU:s strategi för narkotikabekämpning (Cataniabetänkandet):

”Narkotikakonsumtionen och narkotikahandeln är mycket omfattande i alla medlemsstater. Detta problem kan inte lösas på individuell basis av varje enskild stat. Det är därför nödvändigt att Europeiska unionen antar en verklig EU-politik mot narkotika och genomför denna politik på ett integrerat och övergripande sätt […]”

För att ett samarbete ska fungera krävs att de deltagande parterna har liknande målsättningar och visioner. Eller innebär den svenska anpassningen till EU:s alkoholpolitik också en förbättring för folkhälsan? Detta är ett näraliggande exempel där de deltagande parterna har haft vitt skilda uppfattningar om hur en politisk fråga ska behandlas och där den harmoniserade EU-politiken är omstridd.

Tyvärr har EU-länderna inte gemensamma drogrestriktiva ambitioner. Hur ska ett samarbete se ut när en majoritet i EU-parlamentet förordar att droger ska klassificeras som ”lätta” respektive ”tunga” och hävdar att droger som benämns som ”lätta” inte skulle vara beroendeframkallande? Den ”verkliga EU-politik mot narkotika” som de ovan nämnda EU-parlamentarikerna stöder innebär en mer drogliberal politik där skadereducerande åtgärder mot narkotikabruket betonas, snarare än preventivt arbete. I Catania-betänkandet betraktas narkotikabruket som någonting självklart i samhället.

Förslaget som Carlshamre, Malmström, Ek och Wijkman, likt socialdemokraterna, röstade ”ja” till innebär inte att det går att dra slutsatsen att medlemsländerna kommer att införa miniminivåer i kampen mot allvarliga narkotikabrott.

Miniminivåerna nämns i förbigående i ett betänkande som i övrigt är genomsyrat av drogliberalism. Och vilken skulle miniminivån bli för så kallade ”lätta” respektive ”tunga” droger? Bara att denna terminologi används är oroväckande.

Bodström framhåller att den narkotikastrategi EU:s stats- och regeringschefer antog den 17 december 2004 innebär att Nederländernas så kallade ”coffee-shops” kommer att tvingas stängas inom fem år. Det nederländska rådsordförandeskapet har klargjort att de inte delar denna uppfattning. Bodström har därmed tagit ut segern i förskott i kampen mot de drogliberala krafterna. Bodström påpekar att antalet ”coffee-shops” har minskat med 40 procent i Nederländerna mellan år 1997 och 2002. Orsaken till minskningen beror dock i hög grad på politiska beslut om att ”coffee-shops” inte ska få finnas i närheten av skolor.

Såväl Thomas Bodström som EU-federalisterna Carlshamre, Malmström, Ek och Wijkman framhåller att internationellt samarbete är avgörande för att narkotikan ska kunna stoppas. Jag delar denna uppfattning. Det centrala är dock, återigen, vilka mål och visioner de samarbetande parterna har. En harmonisering av EU:s narkotikapolitik är inte samma sak som internationell brottsbekämpning.

Avskaffandet av gränskontroller för personer som reser inom EU har försvårat möjligheterna för polis och myndigheter att stoppa narkotikasmuggling. Samarbetet inom detta specifika område har därmed knappast varit positivt utifrån ett drogrestriktivt perspektiv.

Håller Bodström, de socialdemokratiska EU-parlamentarikerna samt EU-federalisterna Carlshamre, Malmström, Ek och Wijkman med om detta?

Etiketter:

Annonser