Äntligen börjar narkotikadebatten handla om väsentligheter – pengar!
I en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå), som presenterades nyligen på DN Debatt, konstaterar Jan Andersson, Lars Korsell och Bill Sund att drivkraften hos dem som ägnar sig åt illegal narkotikaförsäljning är pengar.

Knarkmarknaden är att jämföra med reguljära näringslivet när det gäller uppbyggnad och struktur, skriver de tre forskarna. Med den skillnaden att det handlar om en olaglig verksamhet. Vilket inte hindrar folk från att ägna sig åt den eftersom man kan tjäna så otroligt bra med pengar på att langa knark.

Schyst att Brå kommit fram till detta, som rätt många av oss redan visste. Men OK, ibland måste man säga det självklara för att komma framåt i diskussionen.

Och vad är det då Andersson, Korsell och Sund föreslår? Inte helt enkelt att svara på faktiskt. Brottsförebyggande rådet har, trots namnet, inte gjort sig känt för att komma med tydliga konkreta råd om hur brott ska bekämpas. Den här gången är inget undantag. Men om jag förstår saken rätt menar Brå att man ska försöka komma åt de pengar som snurrar runt i narkotikabranschen. För att på så vis skada den där det gör mest ont, eftersom det inte är möjligt att sätta fast tillräckligt många av de individer som langar knark för att man skulle kunna knäcka knarkmarknaden.

OK, om vi struntar i att Brå inte talar om hur det ska gå till att komma åt narkotikabranschens pengar, så är det naturligtvis helt rätt att pengarna är en helt avgörande faktor i sammanhanget. Och därför viktiga att slå mot. Jag har absolut ingenting emot att polisen blir bättre på att lägga beslag på narkotikabrottslingars pengar, vilket det finns lagliga möjligheter till i Sverige idag – berättar en bekant inom polisen för mig – som nästan aldrig används.

Men det riktigt märkliga med Brå-forskarnas artikel är att man inte befattar sig med den självklara frågan i sammanhanget: Hur kommer pengarna in i narkotikamarknaden? Vem betalar och var får de sina pengar ifrån?

Lätt som en plätt, alla vet svaret: Det är konsumenterna som betalar, det vill säga narkomanerna. Det finns inga så köpvilliga konsumenter av någon enda vara som de som är beroende av narkotika. Och varifrån får de sina pengar? Också enkelt: Från socialbyrån, från Försäkringskassan, “lånar“ av släktingar, inbrott i bil, rån, tiggeri, prostitution, robbar mormor på hennes pension, bedrägerier, stölder och snatterier. Etcetera, etcetera. Snatterier av vissa lättsålda varor i butiker är troligen en av de viktigare finansieringsvägarna av narkotikamarknaden.

Man måste förstå vad som är orsak och verkan i narkotikamarknaden. Anledningen till varför vi över huvud taget har ett narkotikaproblem är inte att det finns en världsomspännande illegal narkotikabransch som tjänar grova pengar på att sälja knark. Denna bransch har uppstått som ett sekundärt fenomen till det primära fenomenet som är att en stor grupp människor har upptäckt att man mår himmelskt bra av att berusa sig på narkotika, åtminstone för stunden. Och att denna relativt stora grupp människor är beredda att bryta mot normer och lagar för att göra just detta: berusa sig på knark.

När narkotikamissbruket i Sverige var mycket begränsat i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet var knarkmarknaden oerhört primitiv. Det handlade om receptförfalskningar och att någon privatperson åkte ner till Spanien och helt lagligt köpte Preludintabletter på ett apotek där och smugglade hem. Så småningom blev det mer struktur på det hela och under 60-talet – i takt med att missbruket växte betydligt – kunde man se konturerna av en ny typ av kriminalitet.

Men det var inte förrän heroinet kom till Sverige i början av 1970-talet som narkotikahandeln fick den form som vi ser idag. Så sent som 1972 räckte det med att en viktig grossist i amfetaminbranschen – Karl Pauksch – åkte fast och hamnade i fängelse, för att hela svenska narkotikamarknaden skulle få sig en allvarlig knäck. Men det var sista gången något sådant hände. Idag märks det inte ute “på stan“ när en grov narkotikalangare åker fast. Det finns så många andra aktörer på marknaden som villigt kliver fram och tar den fängslades plats. Eftersom det finns så stora pengar att tjäna så kommer det alltid att finnas personer som är beredda att ta risken att åka fast.

Att slå sönder narkotikamarknaden handlar om att slå mot efterfrågan. Alla marknaders bas är efterfrågan och därför är det helt avgörande att ingripa mot konsumentledet. Klarar vi inte det får vi finna oss i att ha ett ganska omfattande narkotikaproblem under överskådlig tid.

Fotnot: Brå-rapporten ”Narkotikabrottslighetens mönster”, pressmeddelande och hela rapporten (pdf)