Räkna med att den välfinansierade knarkliberala lobbyn kommer att försöka lyfta ut cannabis ur FN:s narkotikakontrollsystem när det stora UNGASS-mötet hålls i New York 2008. Den slutsatsen drar Per Johansson, förbundssekreterare i RNS, efter att ha närvarat vid en konferens nära London nyligen.
Det är hur vackert som helst. Omgivet av gröna kullar och små pittoreska byar några mil söder om London ligger Wiston House, ett engelskt country manor med anor tillbaks till medeltiden. Byggnaderna som står där idag började byggas på 1500-talet. Familjen som äger Wiston House idag har gjort det sedan 1700-talet. Familjen bor dock inte på det som vi kanske skulle kalla herrgård, eller möjligen ett litet slott. Istället hyr man sedan 50-talet ut Wiston House till engelska regeringens utrikesdepartement som använder huset som konferensanläggning under namnet Wilton Park, vilket förvirrade åtminstone mig.
Wilton Park är en institution som startades på initiativ av Winston Churchill alldeles efter andra världskriget.
Då var verksamheten förlagd till ett annat slott – Wilton Park – där tyska krigsfångar var placerade. Man genomförde seminarier om hur Tyskland och Europa skulle kunna byggas upp politiskt efter kriget. Framträdande brittiska intellektuella gästade Wilton Park, bland annat Bertrand Russel. 1951, när alla tyska fångar frigivits, flyttades verksamheten till Wiston House, men man behöll det ursprungliga namnet för konferensverksamheten. Man genomför ett 60-tal konferenser per år om de mest skilda ämnesområden och lockar till sig toppnamn från världens alla hörn. Regeringen är som sagt huvudman för Wilton Park, men där är man noga med att man har akademisk frihet och driver verksamheten efter eget huvud. Wilton Park finansieras huvudsakligen med konferensavgifterna. Det är dyrt att gästa Wilton Park.
Svenska Carnegie Institutet ville att jag skulle representera dem på en konferens på Wilton Park 3-6 februari som handlade om internationell narkotikapolitik med inriktning på FN:s roll. Särskilt fokus var på UNGASS, det vill säga Generalförsamlings speciella möte om narkotika som hölls 1998 och där man planerar en tioårsuppföljning 2008 eller möjligen 2009.
Den här konferensen om narkotikaproblemet var den fjärde (tror jag) i ordningen. Även om det är Wilton Park som ansvarar för upplägget är det mycket kraftigt påverkat av personer med anknytning till den internationella legaliseringslobbyn – en benämning de själva inte skulle använda, men jag kommer inte på något bättre. Majoriteten av det dryga femtiotalet deltagare var uppenbarligen sympatiskt inställda till att inskränka FN:s redan nu ganska svaga roll i det internationella narkotikasamarbetet. Dock var det fler än jag som stod på den restriktiva sidan.
Den andra svensken förutom mig var Christina Gynnå från Mobilisering Mot Narkotika. Hon gjorde ett par korta men mycket tydliga inlägg i diskussionen på ett tidigt stadium till försvar för den svenska linjen. Jag pratade med henne både på fredag och lördag kväll och hon var – precis som alla andra av våra vänner som var där – mycket missnöjd med obalansen i upplägget av konferensen. Jag blev mycket glad över hennes tydliga hållning.
Sverige återkom då och då i diskussionerna som ett positivt exempel vilket egentligen aldrig ifrågasattes av någon. Det blev väldigt tydligt att exemplet Sverige är som en nagel i ögat på alla harm reduction-förespråkare eftersom hela deras analys faller ihop som ett korthus om man skärskådar Sverige. Vi har en hel del aktiviteter som de kallar harm reduction, exempelvis metadon. Vi följer våra narkotikalagar ganska bokstavligt – i enlighet med FN-konventionerna. Straffsatserna är inte särskilt drakoniska och vi har ganska få personer i fängelse vid internationella jämförelser. Behandling kunde definitivt vara mer lättillgänglig, vilket FN och andra påpekat. Vi bedriver en hel del primärpreventiva insatser mot skolungdom och föräldrar.
Summan av kardemumman är att vi lyckats hålla narkotikaepidemin någorlunda i schack. Det vill säga: kontrollpolitiken fungerar, vilket den andra sidan anser att de har massiva bevis för att den inte gör. Därför vill de inte prata om Sverige.
Intressant är att ordet epidemi är helt okontroversiellt i sådana här internationella sammanhang. I Sverige är det närmast tabu. Det sorgliga är dock att man i internationella kretsar inte applicerar normalt epidemipreventivt tänkande på just denna epidemi. Vilket möjligen är ett uttryck för hur känslomässigt och ideologiskt färgad diskussionen om narkotikaproblemet är.
Chefen för FN:s narkotikakontrollverksamhet – Antonio Maria Costa, med titeln vice generalsekreterare – gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Han höll det inledningsanförande som sedan skulle komma att kritiseras under resten av konferensen. Sällan har jag hört en bättre talare som har saker och ting så tydligt i sin hand. Efter sitt tal fick Costa många kritiska frågor – men även visst stöd, bland annat av Christina Gynnå. Costa bollade med siffror och andra fakta på ett sätt som imponerade storligen.
I en av frågorna hävdades att narkotikaproblemen i Holland och Sverige var ungefär likartade, vilket då skulle bevisa att den generella narkotikapolitiken inte har någon betydelse.
Antonio Maria Costa berättade att FN årligen graderar narkotikaproblemet i olika länder efter ett stort antal faktorer och sätter upp länderna på en lista där 1 är sämst och 191 är bäst (FN har 191 medlemsländer).
Senaste mätningen hade Holland nummer 60 och Sverige nummer 147. Heja Sverige!
Den narkotikaliberala sidans talare var sällan särskilt rättframma utan pratade rätt invecklat om hur man ska utvärdera effekterna av den politik som UNGASS föreskriver. (Det är här det svenska exemplet kommer in som ett mycket störande moment.) Man talar inte om legalisering utan om regulated trade (precis som om det skulle vara något annat än legalisering!). Man vill lyfta ur cannabis från FN-konventionerna och skapa något som liknar WHO:s tobakskonvention. Som tydligen fungerat ganska bra när det gäller att pressa ner tobaksbruket på många håll i världen. Men då pratar vi om en drog som varit legal i århundraden. Varför ska vi frivilligt binda ris åt egen rygg genom att göra cannabis lagligt i ett enda svep?
Det sades mycket dumt – och en del klokt – under konferensdagarna. Inför UNGASS i New York 2008 eller 2009 kan vi räkna med att den narkotikaliberala sidan kommer att rikta in sig på att cannabis – marijuana och hasch – ska lyftas ur FN:s narkotikakonventioner.
Det kommer säkert ett väl genomarbetat förslag om att lägga cannabiskontrollen under WHO. Huvudmotiven kommer att vara:
1. Det är redan så många som röker så det är ingen vits att kämpa emot.
2. Cannabisfrågan hör inte hemma inom rättsväsendet utan hanteras bäst av hälsosystemet.
Till detta kommer frågan om medicinsk användning av marijuana, som är legaliseringsrörelsens stora sak i USA, där man driver frågan på delstatlig nivå i domstolar med relativt stor framgång. USA:s regering och statliga myndigheter har på grund av delstaternas starka ställning i USA mycket svårt att sätta stopp för detta.
Den internationella legaliseringslobbyn är en skicklig och stark aktör på den internationella arenan. Man har oerhört gott om pengar och man har skickliga företrädare för sin sak. Men – de är ute och åker i världen för en sjuk sak. Nästan, nästan alltid segrar det goda i det långa loppet. Det hänger på oss som slåss mot narkotika och för livet att bli bättre på att samarbeta internationellt att bli bättre på att manifestera vad vi står för och komma med förslag på hur narkotikabekämpningen ska gå till praktiskt.
Förr eller senare måste det fattas politiska beslut om hur narkotikapolitiken ska utformas och då gäller det att vi har mobiliserat det stöd i allmänna opinionen som är starkt och som finns över hela världen.
Det är fel att låta sig nedslås av narkotikaliberalernas elegans och framgångar. De har ingenting att komma med den dag den här frågan exponeras för allmänna opinionen. Det blir 9-1 till de restriktiva i den matchen, eller i sämsta fall 8-2.