Inga fler pappersvändare med titeln ”Drogförebyggare” på de visitkorten, inga fler konferenser där föreläsare föreläser för varandra, inga fler dyra, verkningslösa reklamfilmer. Bara pengar till sådant som gör skillnad, skriver Elin Lundgren, högstadielärare i Gävle, i en Drugnewskrönika.
I de kretsar jag har rört mig de senaste femton åren har man skämtsamt kallat arbetet med att bekämpa alkohol och andra droger för nykterhetsbranschen. Många av mina närmaste har i perioder jobbat heltid på ett eller annat sätt med att förebygga alkoholproblem och när människor med helt andra jobb frågat har de svarat att de jobbar i just nykterhetsbranschen.
Det är lite med glimten i ögat visserligen, men vad är det man gör?
Jag med medveten om att jag inte känner till alla befattningar som ryms i sfären för CAN, FHI, olika nykterhetsorganisationer, Mobilisering mot Narkotika och Alkoholkommittén.
De allra flesta av dessa människor tror jag, märk väl tror, vänder papper innehållande rapporter skrivna av några andra som i sin tur har fått föreläsningar av någon som vänder andra papper. Ni förstår, det är en liten värld som jobbar med frågorna.
Trots att jag själv aldrig jobbat professionellt med nykterhetsfrågorna har jag varit på massor av förebyggarkonferenser, föreläsningar och käkat snittar med Mobilisering mot Narkotika.
Träffar man någon ny kan man name-droppa lite vilka man känner och har hört förut och det brukar vara ganska samma.
Lokalt är det lite samma sak. Personer som tidigare jobbat med frågorna i en form är idag drogförebyggare i kommunerna och fortsätter åka på samma konferenser som tidigare och skaka hand.
Så vad är det då som görs? Så väldigt mycket framgång vet jag inte om man har varken nationellt eller regionalt. CAN:s undersökningar på niondeklassare visar på några glädjande procentenheters minskning för hemskheterna ibland… Men vem är det som gör skillnaden?
Jag vågar hävda att personer som har betalt för att arbeta med att minska konsumtionen av alkohol och narkotika skulle kunna användas så väldigt mycket bättre.
Stoppa ut drogsamordnarna i skolorna, låt CAN:s personal jobba halvtid med att prata med gravida på mödravårdscentraler och sätt IOGT-NTO:s ekonomiavdelning på att nattvandra i Hofors.
Alla de timmar som används till att sova borta på hotell, skrocka med de andra farbröderna och äta biff, kanske dricka lite vin. Det är nykterhetsbranschen. Får vi verkligen valuta för våra pengar? Den del av branschen som är skattefinansierad (det vill säga inte ideell) är jag väldigt rädd för. Massor av människor som skrotar runt lite, lyssnar på samma föreläsningar om och om igen och sorterar papper i pärmar. Beviljar någon ansökan.
Nu rörs måhända lite känslor upp, någon blir arg för att jag inte förstår vad det är dom gör. Nej, det gör jag faktiskt inte, vilken nytta har Alkoholkommittén gjort? Var är de glädjande siffrorna om att deras reklamfilmer (där vi fick betala spriten för att de medverkande skulle bli fulla på riktigt, ni minns väl?) har förändrat något? Har Mobilisering Mot Narkotika fått några att inte börja knarka?
Jag vet inte det. Jag läser ändå DN varje dag, men har inte sett något sådant glädjande. Trots det betalar vi massor av pengar i administrations- och personalkostnader för människor med tjusiga titlar på dessa inrättningar.
Vi vet att en av de saker som förebygger alkohol- och narkotikaanvändningen bäst är att ha bra skolor. Skolor där elever känner sig trygga och mår bra. Då verkar behovet av att använda alkohol och andra droger minska. Det är statistiskt fastställt.
Inga fler pappersvändare med titeln ”Drogförebyggare” på de visitkorten, inga fler konferenser där föreläsare föreläser för varandra, inga fler dyra, verkningslösa reklamfilmer.
Bara pengar till sådant som gör skillnad.