RNS har allt sedan bildandet 1969 verkat för en restriktiv narkotikapolitik, för att vi hävdar och tror att det begränsar missbruket och därmed lidandet. Genomslaget för RNS-linjen har ibland varit ganska bra och till viss del har vi känt att vi påverkat utvecklingen till det bättre. Periodvis har vi talat för döva öron och det finns många delar av den förda politiken som vi ogillar och vill förbättra.

Den narkotikaliberala lobbyn i Sverige är inte stor, men har lyckats bemanna en del viktiga positioner. Då och då hoppar någon från den här gruppen på RNS för det vi står för och det är inget att säga om det. Alla har rätt att ha en åsikt och alla behöver utmanas och försvara sina ställningstaganden offentligt.

Jag hamnade för en tid sedan i en situation där jag skulle diskutera grundvalarna för svensk narkotikapolitik i allmänhet och RNS ståndpunkter i synnerhet. Motdebattör var författaren Magnus Linton. Det hela spelades in för TV och ska så småningom ingå i ett program för en yngre publik. Om det nu går att få något vettigt ut av diskussionen, för den var verkligen absurd.

Det hela började med att Linton anklagade RNS för att ha en fascistoid människosyn och att vi bygger vår politik på att narkomaner är djur. Tjosan! Hur försvarar man sig mot sånt?

Jag gjorde väl så gott jag kunde och hänvisade till att 95 procent av befolkningen är för en restriktiv politik och jag har svårt att se det odemokratiska i att man då driver en sådan politik. Fascistargumentet dog inte för det, kan jag avslöja.

Mot slutet av vår ”diskussion” frågade jag Linton om vad han konkret vill ändra på i svensk narkotikapolitik. Döm om min förvåning då det visade sig att han tyckte att det är rätt OK med det mesta. Knarkförbudet ska vara kvar, Subutex och metadon ska finnas tillgängliga men det är viktigt med kontrollen (tycker RNS också) och det är hemskt med de höga dödstalen (tycker RNS också och vi anser, precis som FN, att vården inte är tillräckligt tillgänglig i Sverige). Däremot var vi oense om sprututbytesprogrammen, RNS är mot – Linton för.

Jag blev minst sagt förvirrad. Vi tycker lika om nästan allt och ändå blir det så otroligt stora ord och hårda anklagelser. Fascismen är inget man vill bli förknippad med lika lite som andra antidemokratiska åsikter och ideologier. Jag tror inte att knarkdebatten har något att vinna på att den blir en fråga om vem som kan hitta på de sliskigaste begreppen om motståndaren. Det var så debatten fördes på 70-talet och när jag kom hem på kvällen blev jag faktiskt lite nostalgisk. Men det gick fort över.

Jo, det fanns en grej till. Magnus Linton ogillar målsättningen ”ett narkotikafritt samhälle”. Där verkar det skära sig ordenligt. Jag föreslog då – som jag brukar när det här kommer upp – att man istället skulle sträva mot ”lagom mycket narkotika i samhället”. Frågan är då bara hur mycket som är lagom. Idag har vi knappt 30 000 s k tunga narkotikamissbrukare i Sverige. Är 3000 en lagom siffra? Eller ska vi rent av tolerera 300 000? ”Det behövs ingen målsättning”, blev svaret. Där var vi återigen oense.

Beviset på puddingen är att äta den, händer det att jag slänger ur mig när jag vill verka lite smartare än vad jag nog är.

Alltså: Man kan ha teorier och åsikter hit och dit om hur dålig svensk narkotikapolitik är, men om den faktiskt leder till att knarkandet i Sverige är väsentligt lägre än i andra jämförbara länder, då är den bra.

Den här gången glömde jag säga det där om puddingen men jag tänkte på den på vägen hem. (Man kommer alltid på efteråt vad man skulle ha sagt.)

Nåväl, bara dagen efter att vår fascist- och djurdiskussion förevigats i ljud och på bild släpper FN:s narkotika- och brottsbekämpningsorgan, UNODC, en rapport där man berömmer den svenska narkotikapolitiken. UNODC:s chef Antonio Maria Costa skriver i förordet att Sverige går mot de internationella trenderna och att missbruket här faktiskt sjunker – från en låg nivå dessutom. ”Detta är en framgång som förtjänar uppmärksamhet.” I pressmeddelandet från den svenska regeringen citeras Costa också säga att andra länder skulle kunna dra stor lärdom av den svenska modellen.

Folkhälsominister Morgan Johansson suger i sig berömmet från UNODC för allt vad han är värd. Helt OK för min del. Morgan Johansson är minister med ansvar för knarkpolitiken och det vore tjänstefel av Morgan Johansson att inte skina som en sol en dag som denna. Och visst, han har under senare år plockat fram öronmärkta pengar som ska gå till missbruksvården, varav en del pengar är reserverade för tvångsvård, vilket vi i RNS berömt honom för.

Men det kan vara värt att minnas, om inte annat än för protokollet, att socialdemokratiska regeringar (vi har ju oftast sådana) ganska ofta har gått emot de krav på restriktioner inom knarkpolitiken som RNS och andra antidrogorganisationer drivit. Trycket har kommit underifrån och regering och myndigheter har hållit emot. Sakta men säkert har dock opinionstrycket drivit fram den politik – med alla dess fel och brister, och förtjänster – vi har idag. Det kanske allra viktigaste beslutet fattades i riksdagen under regeringen Bildts tid 1993 när dåvarande justitieminister Gun Hellsvik såg till att narkotikakonsumtionsförbudet stramades upp så att det gick att använda för polisen i och med möjligheten att ta drogtester.

Det roligaste med UNODC:s rapport (”Sweden’s Successful Drug Policy: A Review of the Evidence”) är att socialläkaren Nils Bejerot (bild) och RNS omnämns mycket positivt (sidan 12).

Bejerot grundade RNS och är den person man inte kommer förbi i svensk narkotikapolitisk debatt om man blickar bakåt. Bejerot dog 1988 och jag hoppas verkligen att han kan läsa UNODC:s rapport där han nu finns.

Själv ska jag lusläsa den och då kommer jag säkert att hitta saker jag har synpunkter på. Men det får bli en helt annan krönika.