Kvällen var äntligen kommen, kvällen då jag skulle få se mitt absoluta favoritband, Red Hot Chili Peppers, spela på Globen. Vi har ståplatser, vi köpte biljetterna exakt klockan 09.00 den dagen de släpptes, vi vill stå långt fram så vi kan se och känna deras närvaro.

Som vanligt är jag och min sambo ute i sista stund. När vi väl gjort oss av med bilen och hittat upp ur parkeringshuset är det bara några minuter kvar tills insläppet börjar. Entré 4 står det på biljetten, som tur är så är det jättekort kö precis utanför den dörren där vi ska in, det trots att det står tusentals med människor i en jättelång ringlande kö på planen utanför.

Ingen säger någonting när vi ställer oss bakom den lilla skaran innanför plastbanden utanför port 4. Det kommer några efter oss och kliver in mellan plastbanden och några till efter det. Då börjar det märkas av ett visst missnöje i den lilla skaran som stod där när vi kom, de säger till vakten att ”dom där har trängt sig”.

Sen börjar den lilla skaran ropa snyggt i kör: ”UT! UT! UT! UT!”

De som står först i kön utanför plastbandet stämmer in i kören och skamsna får vi gå därifrån. Vi går utefter den långa raddan av människor tills vi kommer till port 5, frågar en i kön om det är där vi som ska in i port 4 ska stå, men nej inte direkt! Vi ska stå allra längst bak efter den enormt långa svansen av publik. Vi går motvilligt bortöver, tänker på hur långt bak vi kommer att få stå på konserten, att vi inte kommer att se någonting.

Längs vägen ser vi en liten klunga som har samlats på ett ställe i kön, inte så långt bak, det är bara en tredjedel av kön som står framför klungan. Vi försöker diskret att ansluta oss till klungan, försöker se ut att höra dit, se oskyldiga ut.

Medan jag väntar på att de ska börja skrika ut, ut igen så känner jag klumpen i magen, ångesten och skammen. Jag vet att jag gör fel och det värsta är att jag faktiskt bryr mig!

Efter ett tag kommer det några fler kösmitare och sluter upp bakom oss och då syns vi inte längre. Faran är över, ingen kan se att vi har trängt oss längre, men blir jag lugnare för det? Nej, mitt samvete gnager i mig hela tiden jag står i kön, när vi går förbi vakten som den lilla skaran sa till att vi hade trängt oss, när jag går ner på planen och kommer in längst fram, när vi sitter på golvet och väntar på att konserten ska börja, hela tiden gnager och gnager det!

De andra som sitter där på golvet framför det första stängslet har köat lääänge. De hade sovsäckar, jackor och matpåsar med sig som de bara dumpade utanför när insläppet började. Jag vet inte hur länge de väntat men jag gissar på en bra stund i alla fall!

Inte förrän konserten börjat släpper mitt dåliga samvete, inte helt hundra procent men jag har inte tid att tänka på det i alla fall. När jag dagen efter får reda på att den lilla exklusiva skaran längst fram hade köat i 36 timmar så skäms jag igen över det faktum att jag trängde mig och stod på nästan samma plats som dem.

Men det lustigaste med hela den här historien är att jag över huvud taget bryr mig! För fem år sen när jag var aktiv narkoman kunde jag göra precis vad som helst mot vem som helst utan att det bekom mig det minsta.

Varje gång jag stal, lurade någon eller på något sätt lyckades skapa fördelar för mig själv så kändes det som en vinst och nu:

Ja ni ser ju, jag kan inte ens åka på halv bussbiljett längre och ännu mindre tränga mig före i kön utan att skämmas!

Förlåt!