”Polisen friserar knarkstatistik”

STOCKHOLM Polisens narkotikabekämpning får hård kritik i en ny rapport. Idag finns färre specialiserade narkotikapoliser, men för att förbättra statistiken så grips redan kända missbrukare. ”Ibland flera gånger i veckan för att öka antalet anmälningar. Kvantitet istället för kvalitet styr”, säger polisforskaren Stefan Holgersson till Drugnews.

Rapporten har Holgersson – själv både polis i yttre tjänst och forskare på polishögskolan till vardags – gjort på uppdrag av Mobilisering mot narkotika.
Han har besökt flera polismyndigheter, intervjuat kollegor och gjort tidsstudier.
Närpoliser och ordningspoliser använder bara 4,2 procent av sin arbetstid för att bekämpa narkotikabrott. Halva denna korta tid lägger man på att försöka upptäcka brott och en fjärdedel till avrapportering.

I polisen årsrapport är det alltid kvantitativa mål som lyfts fram av ledningen.
Detta sätter press nedåt i organisationen och ökar pressen på enskilda poliser.

– Även engagerade narkotikapoliser som är vana att jobba grundligt blir frustrerade, säger Holgersson.

Ibland tvingas man åka ut och ta urinprov på kända missbrukare vilket raskt ökar antalet ringa narkotikabrott. En person togs in fem gånger för ”pisseprov” samma vecka, berättar Holgersson. Men det skrivs allt mer sällan s.k. LVM-anmälan för att ge missbrukaren vård – detta eftersom polisen inte upplever att det är någon idé.

Så växer statistiken för narkotikabrott kraftigt trots att färre polisresurser läggs på knarkbekämpning. I början av 1990-talet upptäcktes cirka 30 000 narkotikabrott, numer 70 000 per år. Men det är främst ringa narkotikabrott (eget bruk) som blivit vanligare i polisregistret. Därmed läggs mindre tid på att störa lokala grossister som förser langare med droger.

Holgersson anser inte drogtester onödiga egentligen. Men det måste finnas en bakomliggande strategi. Exempelvis för att få bort en öppen drogscen eller störa drogexperimenterande ungdomar. Något som det dock sällan ges tid till.
– Att poliser kan arbeta drogförebyggande på skolor genom att samla föräldrar och lärare syns inte heller i statistiken. Detta prioriteras därför inte, säger han.

Omständliga rutiner, centraliseringar och låg polisnärvaro i vissa områden – där missbrukare kan verka ganska obehindrat – försämrar också drogbekämpning.

I början av 1980-talet fanns omkring 800 narkotikapoliser i landet, idag arbetar omkring 200 på heltid mot droger. Samtidigt har länsnarkotikarotlarna och gatulangningsgrupper blivit färre och rikskrim har lagt ner sin samordnande narkotikarotel.
– Utveckling har gått åt fel håll samtidigt som de flesta droger ökat kraftigt, säger Walter Kegö, ansvarig för polis- och tullfrågor hos Mobilisering mot narkotika, till Drugnews.

Han efterlyser mer kvalitativa mått och att en nationell narkotikastrategi tas fram inom polisen.
– Det måste arbetas mer mot lokala grossister som kan jämföras med öppna drogscener. Även förbättra gränsöverskridande brottsbekämpning och få tull och polis att tillsammans jobba mer målinriktat.
– Men också samarbetet mellan polisen och det civila samhället måste bli tydligare. Om polisens ingripande ska ha effekt så måste de missbrukare som tas om hand slussas in till vård, säger Walter Kegö och nämner Muminprojektet i Stockholm som en god förebild.

• Rikspolisstyrelsen anser inte beskrivningen i rapporten rättvis.
– Kritiken är missvisande. Det finns överhuvudtaget inga kvantitativa mål uppsatta. Det ligger ingen värdering i årsrapporten. Det är bara en redovisning av hur det ser ut, säger Bengt Svensson, chef på RPS:s polisavdelning, till Aftonbladets nätsida.

• Fotnot: Rapporten ”Kartläggning av svenska polisens narkotikabekämpning, rapport 23, 2007″ av Stefan Holgersson (pdf-fil, 56 sidor).

Etiketter:

Annonser