Sida satsar på harm-reduction i Sydostasien

Varför tror inte statliga biståndsorganet Sida att det är möjligt bekämpa både narkotika och hiv/aids där borta när det går här hemma? undrar Per Johansson, förbundssekreterare i RNS, i en krönika i Drugnews.

”Att motverka hiv i Afrika är som att överleva vintern i Sverige. Det räcker inte med att köpa en varm jacka. Man måste ha flera lager med kläder under jackan, dessutom varma skor och långkalsonger. Det finns helt enkelt ingen ”magic bullet” när man ska förebygga att hiv-smitta sprids sexuellt. Man måste göra flera saker samtidigt och man måste se till att de samverkar med varandra.”

Repliken fälldes av Alex Coutinho vid en hiv-konferens den 25 maj arrangerad av Sida i det nya huvudkontoret i Stockholm. Coutinho är läkare från Uganda och chef för Taso, en av de största hiv-organisationerna i Afrika.

Under konferensen talades det i stort sett bara om hur man ska arbeta preventivt när det gäller sexuell överföring av smittan. Hur man ska motverka spridningen bland narkotikamissbrukare togs inte upp alls. Förutom att en ung man, Sophea Hang, från Kambodja fick ett pris på 3000 dollar från svenska Noaks Ark för det arbete hans organisation Korsang bedriver i Phnom Penh.

Sida kommer att lägga 16 miljoner kronor på harm reduction-aktiviteter i Kambodja, Laos och Vietnam år 2007-2009. Åtminstone en del av dessa pengar kommer sannolikt att gå till Korsang.

Jag läser igenom Sidas ”Assessment Memo” om varför man lägger dessa 16 miljoner på harm reduction i Sydostasien. Jag slås av hur Sida sätter stor tilltro till sprututbyte som en verkningsfull metod att förebygga hiv bland sprutnarkomaner.

Det verkar faktiskt som om man tror sig ha funnit en ”magic bullet”, när det i själva verket inte är konstigare att bekämpa hiv bland narkomaner än bland sexuellt aktiva ”vanliga” människor.

Man måste göra flera saker på en gång och man måste se till att de samverkar på ett bra sätt. Även om sprututbyte vore en verkningsfull metod, vilket det inte finns mycket stöd för i forskningen, så kan det inte ersätta hiv-testning i stor skala så att missbrukarna själva får kännedom om vilka som har smittan och vilka som inte har den.

Efter konferensen pratar jag med Sophea Hang för att få veta mer om vad Korsang gör. På deras hemsida har jag läst att organisationen startades av en grupp yngre män som blivit utvisade från USA i efterdyningarna av 11 september 2001 för att de begått olika brott.

De var alla ursprungligen flyktingar undan röda khmererna och bodde tidigare i USA, dock utan att vara medborgare där. Sophea Hang berättar att många, dock ej han själv, varit drogmissbrukare i USA. Några har slutat i samband med fängelsevistelse där, andra slutade i samband med deportationen till Kambodja, andra håller fortfarande på.

• Så ni har alltså personer i ert arbete som är aktiva missbrukare? undrade jag.
– Ja.

Sophea Hang berättar om den svåra situationen som narkotikamissbrukare befinner sig i, i Kambodja. Deras största problem är att det är mycket svårt för dem att få tillgång till sjukvård över huvud taget. I teorin är den gratis och tillgänglig för alla, i praktiken fungerar detta inte alls. Det finns möjligheter för missbrukare att hiv-testa sig. Korsang delar ut sprutor, men utför ingen testning. Sophea Hang vet inte hur stor andel av narkomanerna i Kambodja som har testat sig, men han tror att det handlar om en liten andel.

Korsangs hemsida finns länkar till organisationer som arbetar för legalisering av narkotika, Drug Policy Alliance och Soros Foundation i USA.

• Varför länkar ni till dem? Får ni pengar från dem?
– Nej, vi får inga pengar från dem, men vi håller med dem i det mesta.

• Men de är ju för legalisering av droger.
– Vi tycker att användande av narkotika och innehav för personligt bruk ska vara tillåtet. Och så borde vi ha sprutrum i Kambodja, sade Hang.

I Sidas Memo förekommer flera resonemang där man ställer hiv-bekämpning mot bekämpning av narkotikamissbruk. Detta är ett vanligt synsätt inom de kretsar i världen som sysslar med hiv/aids-frågan.

Sverige valde en annorlunda väg i slutet av 1980-talet och facit 20 år efteråt visar att det går att bekämpa narkotika och hiv/aids samtidigt och framgångsrikt. FN:s narkotikakontrollbyrå UNODC publicerade en rapport i september 2006 (Sweden’s Succesful Drug Policy: a Review of the Evidence) som berömmer den svenska politiken. Denna rapport verkar helt okänd på Sida.

Det finns inte pengar till allt, det är alla medvetna om. Men rätt bedrövad blir jag av att läsa om hur Sida menar att ett viktigt argument för att ägna sig åt harm reduction är att det är billigt. Förvisso. Att dela ut sprutor är billigt. Hiv-testning är dyrare. Missbruksvård är ännu dyrare. Polisiära insatser är om möjligt ännu dyrare. Frågan är vad som är rätt insatser.

Varför ska fattiga människor i Sydostasien vara värda ett annat öde än svenskar? Varför tror inte Sida att det är möjligt att bekämpa både narkotika och hiv/aids där borta när det går här hemma?

Varför ska inte den svenska narkotikapolitiken utgöra grund för Sidas insatser i andra länder?

• Fotnot:

Etiketter:

Annonser