Möjligen oavsiktligt ger tre forskare från Malmö (Björn Johnson, Leili Laanemets och Bengt Svensson) våra organisationer utomordentligt stor betydelse för den narkotikapolitiska utvecklingen i Sverige. Undermeningen i deras inlägg i Expressen 11 jan är att om inte regeringen tar kommandot kommer “ideologiproducerande, moralistiska aktörer som dessa“ (bland andra Kriminellas Revansch I Samhället och Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle) att bestämma politikens inriktning. Visserligen överskattar de tre forskarna vår betydelse och styrka många gånger om, men tack i alla fall för erkännandet av vår roll i denna viktiga samhällsfråga.

Vad som är märkligare än denna felbedömning är dock det förakt för moral och ideologi man kan skönja i forskarnas artikel.

Ett samhälle där man inte tar sig för att diskutera vad som är rätt och fel (moral) och där man inte för debatt om olika typer av högre mål man vill uppnå såsom social rättvisa eller jämställdhet mellan könen (ideologi) vill i alla fall inte vi leva i.

Forskarna tar också starkt avstånd från kunskapsförakt och vem gör inte det? Men det går inte att forska fram hur man vill att samhället ska se ut i framtiden. Genom nu snart 200 år av Sveriges historia har folkrörelser av olika slag formulerat idéer om hur samhället bör se ut, som i olika utsträckning fått genomslag och påverkat de liv vi lever idag. Och vi hoppas att det blir så även i framtiden.

Kris kämpar i sitt arbete bland före detta kriminella personer för hederlighet, drogfrihet, kamratskap och solidaritet. RNS kämpar i sitt opinionsbildande arbete för att vi ska komma så nära som möjligt ett narkotikafritt samhälle. Om Björn Johnson, Leili Laanemets och Bengt Svensson har problem med detta är det bara att beklaga. Men det är inget vi blir speciellt ledsna för. Vi vet från många olika opinionsundersökningar att en mycket stor majoritet av svenska folket står bakom en restriktiv narkotikapolitik som går ut på att det ska vara krångligt att missbruka narkotika, men lätt att få hjälp att sluta.

Sedan är det trots allt så att vi till stora delar instämmer i den kritik Björn Johnson, Leili Laanemets och Bengt Svensson framför mot den sittande regeringen.

Den har inte varit tillräckligt tydlig om vad den tänker göra inom det narkotikapolitiska området, till skillnad från alkoholpolitiken där alla farhågor om skattesänkningar och andra försvagningar kommit på skam. Alliansregeringen har många frågor på sin agenda och har som bekant haft en hel inkörningsproblem att dras med. Detta är inga ursäkter i längden utan nu gäller det att komma ut på banan och visa vad man vill inom narkotikapolitiken.

Fredrik Reinfeldt är, vilket kanske inte är så känt, en av få politiker på riksnivå som är ordentligt insatt i narkotikaproblemet, vilket gör hans tystnad i ämnet ännu märkligare.