Vart tog drogfri vård vägen?

Metadon, Subutex, Suboxone… samtliga narkotikaklassade, syntetiska opiatläkemedel. Måste behandling av opiatmissbrukare vara synonymt med underhållsbehandling? undrar Lena Larsson, drogdebattör och aktiv i FMN i Järfälla.

Måste narkomanvård och behandling av missbrukare vara synonymt med substitutionsbehandling av något slag?

Vad jag hört och läst är att Subutex kommit att bli ett läkemedel som alltför generöst delas ut till narkomaner. Många gånger utan någon som helst uppföljning eller något program för att hjälpa till med den avtrappning som ändå medicineringen ska syfta till. Jag har hört om förtvivlade föräldrar vars amfetaminmissbrukande (!) vuxna barn som efter egen begäran har fått subutex utskrivet och som därefter helt övergett amfetaminet för den nya drogen. Många anhöriga klagar också över lättheten att få just Subutex utskrivet.

Jag ställer mig återigen frågan: eftersom det ändå finns människor med långvarit missbruk bakom sig som kan bli drogfria – utan vare sig metadon eller subutex – varför forskar ingen på dessa resultat. Är deras drogfrihet långvarig? Är den livslång?

Vad gör att just dessa missbrukare kan leva helt utan droger medan andra måste fortsätta med heroin eller fortsätta med andra substitut?

Är det så att de som makten haver är helt i händerna på läkemedelsindustrin eller är det så att man väljer den lättaste vägen: en slurk metadon eller ett piller som det står subutex eller subuxone på? Eller vill man inte ha människor tillbaka till ett drogfritt liv?

Att kalla ett liv med metadon, Subutex och Subuxone för drogfritt tycker jag dessutom är fel eftersom dessa preparat är narkotikaklassade precis som heroinet.

Och hur många är det egentligen efter alla dessa år som avslutat en metadonbehandling och sedan många år är drogfria? Subutex har funnits i Sverige en del år nu, hur många har blivit helt drogfria efter en sådan behandling? Många som fått subutex hävdar att det är svårare att sluta med den “medicinen“ än med heroinet.

Ingen tänker sig en framtid som narkoman när han eller hon tänder på den första pipan hasch eller marijuana. Likafullt är det många av de sin prövar som fastnar och sedan går vidare till annan narkotika. En del blir fast för många, många år i ett heroinmissbruk.

Även om vägen tillbaka många gånger är lång och krokig, finns den möjligheten och därför måste vi bestämma oss här och nu. Vill vi ha ett konstant eller kanske till och med ökande antal tunga narkomaner eller vill vi att de ska sluta med droger?

Som anhörig tycker jag svaret är givet. Om vår dotter hade levt i dag skulle i alla fall jag ha gjort allt som stod i min makt för att få henne tillbaka drogfri igen.

Svenska Brukarföreningen skriver i en folder: “Vi anser att de personer som av olika orsaker har svårt att anpassa sig till samhällets höga krav på drogfrihet och de som inte vill sluta ta narkotika ska ha samma rättigheter som alla andra medborgare.“

Forskare säger också att i framtiden kommer endast 15 procent av behandling av missbrukare att vara traditionell medan 85 procent kommer att bestå av substitutionsbehandling av något slag.

En sådan utveckling skrämmer mig verkligen. Vart är vi då på väg?

Etiketter:

Annonser