Förra året smittades 61 injektionsmissbrukare av hiv i Stockholm. Smittskyddsläkare talade om en epidemi. Trängda av detta faktum beslutade politiker i Stockholms kommun och landsting att gemensamt utreda frågan om ett sprutbyte för narkomaner som en del i ett förebyggande smittskyddsarbete.

“Det krävs ett stabilt och gemensamt kunskapsarbete för att inte fatta ett helt oförberett beslut“, sade Ulf Kristersson, socialborgarråd, då. Utredningen har nu satts igång. Det finns dock skäl att ifrågasätta om den kommer att baseras på ett “stabilt och gemensamt kunskapsarbete“.

Fredagen den 16 maj arrangerar Stockholms kommun och Stockholms läns landsting en konferens inom ramen för utredningen där man skall inhämta kunskap. En majoritet av de personer som ska tala på konferensen är kända motståndare till sprutbyten. Dessutom är åtminstone två av de inbjudna talarnas forskning, Kerstin Käll och Nils Stenström, kraftig ifrågasatt från andra forskare. Det har talats om bristande kvalitet. Ja, till och med om forskningsfusk.

Om landstingets och kommunens “stabila och gemensamma kunskapsarbete“ ska baseras på dessa forskares resultat är det nog ingen större idé att fortsätta med den.

Genom att använda sej av dessa ifrågasatta forskares resultat väljer man att blunda för den omfattande kunskap och praktik som finns i resten av världen.

Sprutbyten för narkomaner finns i samtliga skandinaviska grannländer och i de flesta större städer runt om Östersjön. FN, WHO, EU:s narkotikacenter, Internationella Röda Korset, Caritas etc. rekommenderar sprutbyten som en verksam metod bland andra för att hindra smitta bland intravenösa missbrukare. Motståndare till sprutbyten menar att dessa är en del av harm reduction, skademinimering, och att sprutbyten därför står i strid med den svenska narkotikapolitiken.

Men Stockholms kommun och Stockholms läns landsting bedriver redan en stor och omfattande harm reduction-verksamhet i sina olika åtgärder riktade till missbrukare.

Man satsar hundratals miljoner kronor på lågtröskelboenden, metadon- och subutexbehandlingar, daghärbärgen, natthärbärgen, vårdcentraler för hemlösa, tandvård för hemlösa, campingar för att bara nämna några.

Ingen har krävt att alla dessa olika åtgärder och insatser ska genomforskas, utredas, evidensbaseras. Politiker har beslutat om dem för att man inte vill att missbrukare ska frysa ihjäl, svälta ihjäl eller dö eller skadas på andra sätt. Att försöka förhindra smittspridning i gruppen genom sprutbyten i denna väv av harm reduction- åtgärder måste ses som fullkomligt naturligt. Men så verkar alltså inte vara fallet för Ulf Kristersson eller landstingsrådet Birgitta Rydberg.

Förra årets HIV-epidemi bland injektionsmissbrukare i Stockholm har för tillfället bromsats upp. 61 personer bär på en dödlig smitta. Ströfall av nysmitta sker hela tiden. I Malmö, där det finns ett sprututbyte är smittspridningen noll.

Hur många stockholmare som kommer att smittas vid nästa epidemi vet ingen, men alla vet att epidemin kommer. Förr eller senare.

Ska landstinget och staden använda alla kända metoder som finns för att försöka förhindra epidemins uppkomst eller åtminstone minska den? Ulf Kristersson och Birgitta Rydberg har frågan, och därmed ansvaret, i sin hand. Att döma av de talare som inbjudits in till konferensen verkar man tycka att allt fungerar bra. Att 61 personer med dödlig smitta är ett rimligt pris för att upprätthålla en redan urholkad politisk princip.

Vår uppmaning till stads- och landstingshus är att lägga ner utredningen som saknar all trovärdighet, om man inte vill handskas med alla fakta i sammanhanget.