Renuka Chowdhury älskar vädret i Sverige. När stockholmarna förbannar regnet och höstkylan tycker hon bara det är skönt att slippa värmen. Under dagarna i Stockholm har hon hunnit besöka flera behandlingshem, Karolinska institutet och olika sevärdheter, men anledningen till besöket var främst den stora narkotikakonferensen World Forum Against Drugs, där hon var en av talarna.

Strax före invigningen mötte hon folkhälsominister Maria Larsson. De diskuterade kvinnors hälsa och nu hoppas Renuka Chowdhury att mötet blir början på en lång relation mellan Indien och Sverige. Bland annat ska de samarbeta för ett erfarenhetsutbyte framöver, berättar hon när Drugnews medarbetare möter henne på ett hotell i Stockholm.

Med orden “vi kan göra skillnad och vi ska göra det tillsammans“ avslutade den indiska ministern sitt tal på World Forum. Samarbete med andra länder är viktigt. Drogproblemet är universellt och måste därför lösas gemensamt, anser hon.

– Vi har inte råd att inte lära från varandra, säger Renuka Chowdhury. Finns det problem i andra länder, behöver vi inte vänta tills problemen kommer till Indien. Vi vill lära oss innan. Till exempel vad det finns för andra problem som är relaterade till droger, som när narkotikapengar går till vapen och terrorism.

På 1800-talet startade britterna stora opiumodlingar i östra Indien, för handelsbyte med kineserna och för att underkuva dem. Men idag är Indien ingen stor narkotikaproducent. I princip är det bara opium för medicinskt bruk som odlas. Men landet ligger nära de stora smuggelstråken av heroin, från Gyllene triangeln i öst och Gyllene halvmånen i nordväst. De stora drogproblemen finns i gränsområdena.

Precis som i andra länder är narkotikamissbruket störst bland männen. Bland indiska kvinnor är missbruket inte så utbrett. Men kvinnorna som finns runt männen som missbrukar och som handlar med droger blir ändå offer och det bekymrar Renuka Chowdhury.

– Mannen tar kvinnans besparingar och smycken för att köpa droger. Hans missbruk tömmer familjen på pengar och hon kan inte betala för skola, hälsovård och det som barnet behöver. Det kan leda till att kvinnan inte kan se efter sina barn.

Om kvinnan stärks och får bestämma själv kan hon också säga nej Renuka Chowdhury

kampanj mot aborterade flickfoster“föd barnen, men döda dem inte“, med anledning av det stora antalet aborterade flickfoster. Och förra året föreslog hon en lag om dödsstraff för personer som utnyttjar barn som knarkkurirer eller i människohandel. För det fick hon mycket kritik. Men hon står fast.

– Vem har gett vuxna rätt att ta ifrån barn deras rättigheter? Rätten till frihet och skratt, lycka, god hälsa och framtid. Det här är personer som berövar barn det magiska med barndomen och rånar dem på deras identiteter.

Hon menar att det handlar om vuxna som tar medvetna, övervägda beslut och när de gör det måste de också vara redo att betala priset. Om de inte är mer rädda om sitt eget liv, så förstår de inte hur värdefulla barnens liv är.

– För dem kan jag inte tänka mig ett mer effektivt straff, säger Renuka Chowdhury med eftertryck.

Rösten med den behagliga indiska accenten blir emellanåt skarp. Bakom den milda ytan finns något obevekligt. Det finns de som säger att hon kan vara en tänkbar kandidat till premiärministerposten i framtiden.

Det märks att det är barnen som ligger Renuka Chowdhury varmast om hjärtat. Hon återkommer gång på gång till hur de behandlas, vilka förutsättningar och villkor de har.

Dagens indiska regering är lyhörd för barns behov, menar hon, vilket bland annat visas av att man tillsatt en oberoende kommission, Nationella kommittén för skydd av barnens rättigheter. Ett skyddsnät ska byggas runt barnen så att de inte ska börja med droger. Myndigheterna vidtar åtgärder för att förhindra barnarbete och för att se till att barnen inte hamnar i beroende. Genom olika insatser uppmuntras barn att säga nej till droger.

Drogmissbruket bland unga ser hon inte som ett stort problem för Indien, ännu.
– Det är inte så utbrett ännu, men jag vill inte ha det i ens i liten utsträckning bland mitt lands barn, understryker hon.

För Renuka Chowdhury är barnen ett gemensamt ansvar. Det är så den indiska kulturen fostrar sitt folk. Vuxna har ett ansvar mot alla barn och hennes eget engagemang bottnar i det ansvaret, men också i att hon har mött utsatta och exploaterade barn.

– Det värsta du kan uppleva som vuxen är när barn berättar vad de har gått igenom, när de inte förstår varför, och när du som vuxen inte kan förklara, eller kan gottgöra dem för det som hänt. När du inte kan få barnen att förstå eftersom det inte finns någon rimlig förklaring till varför de har blivit utsatta, säger Renuka Chowdhury.

Hennes engagemang började redan när hon som liten såg hur hennes far behandlade barn. De var alltid välkomna i hans famn, oavsett om de var hans egna eller hans kollegas handikappade lille son. Ibland kunde hon vara svartsjuk på de andra barnen, för att fadern hade kärlek över till dem också.

– Men när jag blev äldre förstod jag skönheten i hans kärlek. I hela sitt liv har min far älskat barn och de älskar honom. Jag tycker att det är en fantastisk gåva. Det var en underbar atmosfär för mig att växa upp i och det har påverkat mig, säger Renuka Chowdhury.

Hon anser att dagens föräldrar bör bry sig mer om sina barn, ge dem uppmärksamhet och tid. Barnen idag lämnas för mycket ensamma med tv och Internet, och får där information de inte alltid kan hantera. Istället borde vuxna uppmuntra barn att prata, lyssna på dem och lära sig se signaler när något är fel.

Men det hinner inte moderna föräldrar. De är för upptagna och stressade. De försöker nå framgång för egen del och lurar sig själva att de faktisk gör det för barnens skull. Kärlek till barnen likställs med att köpa dem saker, vilket Renuka Chowdhury menar är absurt eftersom materialistiska ting aldrig är lika viktiga som tiden vi ger våra barn.

– Den värdefullaste gåvan du kan ge dina barn är att tillbringa så mycket tid du kan med dem. Och lära dig se livet med deras ögon ibland. Det är fantastiskt att se på en blomma eller en fjäril som ett barn gör.

– Jag minns när min dotter ropade på mig och visade mig ett spindelnät med daggdroppar i, “mamma, titta diamanter!“ Sen var ögonblicket borta. Det är sådana diamanterna vi behöver samla på, inga andra, säger Indiens barn- och kvinnominister.