I pjäsen Hamlet av Shakespeare, scen 4 i första akten, framträder Hamlet, Horatio och Marcellus. De talar om att ondska drabbat Danmark men de förstår den inte. “Jag tror att någonting är ruttet här i staten Danmark“, säger Marcellus till Horatio.

Under senare år har ansvariga politiker i Danmark på ett föredömligt sätt insett allvaret i att narkotikamissbruket och narkotikahandeln kunnat breda ut sig. Man har ingripet resolut mot haschförsäljningen i Christiania och stängt så gott som alla “haschkaféer“.

Helt nyligen har dock i stort sett hela det politiska etablissemanget i vårt grannland drabbats av fullständig förlust av klokskap och omdöme när man nu ämnar dela ut heroin till heroinister. Gratis. För missbrukarna. Enligt uppgift kommer skattebetalarna i Danmark att få betala 150 000 kronor per “patient“ och år.

En av de få rösterna i Danmark mot heroinförskrivningen är Annemarie Outze, ordförande i LPS, en föräldraförening mot narkotika. Annemarie Outze menar att politikerna har gett upp. Vilket hon aldrig gjorde när det gällde hennes egen son. Efter många misslyckade försök blev han till slut fri från sitt heroinmissbruk och kunde återupprätta en bra relation till sin familj.

Det är en bra punkt att utgå ifrån när man ska ta ställning till idén att låta läkare förskriva heroin till heroinister. Hur skulle jag se på detta om det var min son eller dotter det handlade om?

Narkotikaproblemet är i första hand en fråga om familjetragedier. Missbruket är inte ett individuellt problem. Runt varje enskild missbrukare finns fem till tio personer som är direkt berörda. Även vuxna missbrukare är någons barn – eller make/maka, eller förälder, eller barnbarn. Och så vidare.

Skulle jag då som förälder vilja att mitt barn dagligen skulle gå till doktorn i åratal – kanske decennier – för att spruta in heroin i blodomloppet?

Det är sant att vissa missbrukare, av egentligen alla droger, har oerhört svårt att ta kontroll över sitt beroende och på så vis göra sig fria från drogen. Men är lösningen på detta svåra problem att vi ska förse “de hopplösa“ med heroin?

Varför ska i så fall inte de som fastnat i tungt cannabisberoende få komma till doktorn och röka sitt hasch eller marijuana? Varför ska de mest nergångna alkoholisterna behöva dricka T-sprit för att underhålla sitt beroende? Kunde inte doktorn skriva ut F-sprit istället?

Och vem är förresten ett hopplöst fall? Det kan ingen veta säkert.

Kriminellas revansch i samhället (Kris) är fullproppat med “hopplösa fall“, som nu lever drogfritt och hederligt. Ganska många poliser och socialarbetare tappade hakan ända ner till marken när Kris grundare Christer Karlsson tog sig samman efter drygt 30 års missbruk. Han fick ordning på sitt liv, blev drogfri och bildade en av de mest framgångsrika självhjälpsorganisationerna vi sett i vårt land på många decennier.

Det är aldrig för sent att sluta och hoppet är det sista som överger människan.

Vad den danska staten nu gör är att effektivt släcka det hopp om frihet från drogen som finns i varje missbrukare. Man reducerar en stor grupp narkomaner – som lär bli ännu större när verksamheten väl kommer igång, drogernas makt över viljelivet är stor och kan knappast överskattas – till just bara narkomaner. Man devalverar deras övriga mänskliga egenskaper till närmast noll och intet. Detta är inte bara cyniskt – det är i grunden djupt inhumant.

Regeringens särskilda utredare av missbruksvården, Gerhard Larsson, visar genom ett särskilt obetänkt (förhoppningsvis okunnigt) uttalande till nyhetsbyrån Drugnews på det absurda i situationen. Gerhard Larsson vill studera heroinförsöken “utan förutfattade meningar“. Han säger: “Men leder heroinförsöken inte till minskat missbruk i samhället så är det ju inte intressant för oss.“

Hur skulle det kunna leda till minskat missbruk när staten förser missbrukarna med själva missbruksmedlet? Det är ju för tusan omöjligt, både teoretiskt och praktiskt.

“Här får du heroin att kicka med – hoppas du nu inte gör det.“ Vad är det för budskap?

Att det gått röta i narkotikapolitiken i Danmark kan vi tyvärr inte göra så mycket åt här i Sverige. Vi kan däremot bli ännu bättre på det vi gör här hemma. Primärt för att hjälpa våra egna missbrukare att göra sig fria från drogerna. Men också för att visa andra länder att det inte finns någon anledning att ge upp kampen mot knarket.