Drogprogram ska skydda arbetarbarnen

Arbetarklassens barn drabbas värst av luckorna i narkotikapolitiken. Dagens låt-gå-politik med småborgerliga integritetsideal leder till ett ständigt inflöde av nya missbrukare. Det skriver Thure Jadestig, tidigare S-riksdagsman från Västmanland, som efterlyser nytänkande och experternas ansvar.

Narkotikafrågan har allt sedan den omkring 1965 upptäcktes av massmedia varit tummelplats för experter. Deras förslag har dragit åt olika håll, med allt från tvångsvård till medicinsk utdelning av narkotika åt kroniska missbrukare.

Som folkrörelseman sprungen ur arbetarrörelsen förvånas jag över att så få ställer frågan om hur olika experters förslag verkar ut i vardagen för vilsekomna ungdomar ur arbetarklassen. Ett samhällets moraliska status brukar bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta medborgare.

Fortfarande är det så att arbetarklassens barn drabbas värst av luckorna i narkotikapolitiken. Ingen frågar dock efter experternas ansvar för denna tragedi.

Som exempel kan man ta frågan om drogtester i skolan. Den har varit på tapeten i tre årtionden. Fortfarande hanterar man frågan som ett integritetsproblem. Gynnar det arbetarbarnen i kommunala skolor? Privatskolorna kan i sista hand reglera testerna i avtal med föräldrarna, men den möjligheten finns inte för kommunala skolor. Om en elev tvärvägrar kan skolan i praktiken inget göra.

Eftersom resurser och befogenheter saknas att spåra missbruk i tid leder dagens låt-gå-politik med småborgerliga integritetsideal till ett ständigt inflöde av nya missbrukare.

Vad skulle ett program innehålla för att ge maximalt skydd åt arbetarklassens barn mot narkotikamissbruk? Uppenbarligen behövs nytänkande, eftersom årtionden av mer eller mindre progressiv debatt inte skapat mycket av praktisk nytta.

Först och främst skulle opinionsbildningen behöva bli mer fokuserad på etiska frågor. Man skulle till exempel kunna framhålla att inköp och konsumtion av narkotika underhåller en global narkotikaindustri som förtrycker människor i producentländerna. Att avstå från narkotika blir då ett uttryck för global solidaritet.

Praktiska insatser skulle behöva inriktas på att städa upp i de kommersiella ungdomsmiljöerna där droger frodas och på att spåra upp experimentellt missbruk så tidigt som möjligt.

Drogtester skulle vara möjliga vid misstanke hos en enskild elev, men också för att kartlägga missbrukets fulla omfattning på till exempel en skola.

Tidiga insatser skulle göras efter modellen “tvång i frihet“ med bl.a. övervakning, kontaktpersoner och drogtester. Allt skulle inriktas på att stoppa missbruket innan det skadat den unge och gjort honom eller henne oförmögen till egen framtida försörjning. En sådan linje skulle skydda arbetarbarnen och dessutom ansluta till Internationalens vision om en framtid “… då lättingen ej råda får“.

Åtgärder av dylikt slag skulle sannolikt hindra åtskillig kriminalitet och försvåra illa spelad “förståelse“ hos stora professionella grupper. Men viktigast av allt är att de skulle ge ett samhällspolitiskt perspektiv åt hela det narkotikapolitiska arbetet. Experter skulle tvingas att klargöra var de har sina lojaliteter.

Folkhemmets värderingar är numera allmänt accepterade över hela den politiska linjen. Trots det har ingen utredning eller kommission diskuterat narkotikapolitiska åtgärder efter folkhemmets premisser. Vi har haft mer än 40 år av utredningar och kommissioner inom regeringskansliet, uppenbarligen mer till fromma för karriäristerna än för arbetarbarnen.

Troligen skulle det snabbaste sättet att sätta arbetarklassens barn i centrum för narkotikapolitiken vara att flytta över alla fortsatta utredningar till riksdagens utskott. Då skulle även de folkvalda tvingas att bekänna färg.

Etiketter:

Annonser