Är pengar och politik samma sak?

Regeringens budgetpropp är lagd. Drogpolitik är inte en tävling som går ut på att göra av med så mycket pengar som möjligt. Det gäller att lägga dem på rätt saker, skriver Per Johansson, generalsekreterare i RNS.

Regeringen har lagt budgetpropositionen och får skäll från oppositionen. Det är som det ska vara med det. Ingen konflikt – ingen politik. Men hur ser det ut med de narkotikapolitiska insatserna? Gör regeringen det regeringen ska göra?

Tittar man specifikt på anslaget till alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder så är den posten oförändrad 2010 jämfört med 2009; dryg 256 miljoner. I propositionen finns en beräkning på kostnaden inför 2011 och 2012 och då landar regeringen på knappt 72 miljoner per år. En rejäl minskning således.

Finns det anledning att bli upprörd över den beräknade minskningen av anslaget inför 2011 och 2012? Kanske det, kanske inte. Ingen förändring kommer att ske under nästa år och på hösten är det val och vilken regering vi har om ett år är det ingen som vet. Hur det än blir gäller det att ta nya tag. Möjligen är de 72 miljonerna en liten vink från den nuvarande om att man ska dra ner på de “alkohol- och narkotikapolitiska åtgärderna“ då.

Maria Larsson säger dock till nyhetsbyrån Drugnews att narkotikahandlingsplanen löper ut nästa år och hon vill att de satsningar som gjorts ska utvärderas innan man går vidare. Verkar rimligt.

Att slentrianmässigt tuffa på i gamla hjulspår är inget vinnarkoncept. Om man inte kan visa att det man gör har effekt bör man byta spår.

Frågan är då vad de 256 miljonerna används till? Och vad går den där handlingsplanen ut på? Jo, där står kloka och bra saker som det knappast råder politisk oenighet om. Man vill minska nyrekryteringen, få fler att sluta missbruka och minska tillgången på narkotika. Beskrivningen längre fram i texten över hur detta ska gå till är inte överdrivet konkret. Det står om vikten av att ingripa tidigt, att skolan är en viktig arena, att narkomanvården är av god kvalitet osv. Många ord blir det för att säga detta och det är svårt att hitta fram till någon riktig kärna i det hela.

Jag tror att det finns ett stort behov av förenkling i detta minst sagt komplicerade politikområde. Försöka ringa in det viktigaste som måste göras och sammanfatta det på ett enkelt sätt. Så att allmänheten – såväl som beslutsfattare – förstår vad syftet och innehållet är med narkotikapolitiken. Som det ser ut nu börjar den likna jordbrukspolitiken som knappast någon kan ha full överblick över.

Här är mitt försök till förenkling av vad det är som ska göras:

Vi måste försöka identifiera alla som håller på med narkotika och sätta in lämpliga åtgärder för var och en i enlighet med den personens problemnivå, i syfte att hejda nyrekryteringen och för att förmå så många som möjligt – helst alla – att sluta missbruka narkotika.

Vi kan inte sitta och vänta på att de som missbrukar narkotika söker upp samhället för att få hjälp. Det hinner gå för lång tid och missbruk hinner utvecklas till beroende innan viljan att söka hjälp infinner sig.

Den av Sven Britton och Kristina Hillgren framlagda baslinjestudien av narkomanerna i Stockholm visar att medianåldern för narkotikadebuten var 15 år. Medianåldern för injektionsdebuten var 19 år. Varför gör inte samhället mer under de där fyra åren? Hur hittar vi de tonåringar som börjat missbruka narkotika och vilka insatser krävs för att de inte ska fastna i missbruk och beroende?

Borde inte alla som sprutar narkotika upp i blodådrorna bli föremål för någon form av tvångsingripande med tanke på vilket livsfarligt beteende det handlar om? Det är den här typen av frågor som måste besvaras om vi ska få en narkotikapolitik som verkligen gör skillnad.

Tyvärr ser jag inte att regeringen inom närmsta tiden kommer att ta itu med dessa verkligt stora frågor.

Vårdfrågorna ligger i en utredning som leds av Gerhard Larsson och allt tyder på att han vill avskaffa tvångsvården av vuxna narkomaner. Frågan om hur skolorna ska bli bättre på att upptäcka – och ingripa mot – missbruk bland eleverna är det ingen som håller i. De skolor som försöker göra något genom att arbeta med drogtester får arga brev från Skolinspektionen.

Det är inget fel på inriktningen av regeringens politik (med reservation för att Maria Larsson kommer att få problem med Gerhard Larsson och att Jan Björklund borde byta generaldirektör för Skolinspektionen). Det var helt rätt att lägga ner projektet Mobilisering mot narkotika och ta in kontrollen till departementen igen. Men det räcker inte. Det behövs tydligare och specifikare åtgärder och konkreta delmål som svarar upp mot de utmaningar jag nämnt ovan. Den exakta prislappen på denna politik har jag inte. Tvångsvård är dyr men drogtester i skolan är billiga.

Narkotikapolitik är inte en tävling som går ut på att göra av med så mycket pengar som möjligt. Det gäller att lägga pengarna på rätt saker.

Etiketter:

Annonser