Finns det medicin mot nikotinism? Vad är nikotinism? Det är ett nikotinberoende. Är nikotinplåster eller nikotintuggummi, vilka säljs på Apotek, medicin mot nikotinism?
Svaret är nej. Nikotinplåster och nikotintuggummi är inte några verksamma mediciner mot nikotinism, eftersom de hjälper patienten att upprätthålla sitt nikotinberoende. De kan däremot fungera som ett hjälpmedel att åtminstone tillfälligt sluta med rökning. Eftersom röken är cancerframkallande, kan dessa mediciner fungera förebyggande mot lungcancer för rökare – men inte för andra än rökare. Om en icke-rökare börjar med nikotinplåster eller nikotintuggummi uppstår genast en förhöjd risk för att vederbörande ska börja röka, eftersom dessa personer har skapat ett nikotinberoende hos patienten.

Eftersom vanligt snus har samma funktion på rökare som nikotinplåster och nikotintuggummi, borde väl också snus säljas på Apoteket som medicin för att förebygga lungcancer? Ser man till det totala antalet rökare som har gått över till snus, kan man lugnt säga att snus är en mycket viktigare medicin än nikotinplåster och nikotintuggummi.

Ändå sätter vi nog gränsen där. Ingen har föreslagit och ingen vill heller att snus ska säljas på Apotek! Vad är det då som avgör, om ett viktigt medel för att förebygga lungcancer hos rökare ska betraktas som medicin och säljas på Apoteket? Svaret är att det åtminstone inte har med medlets funktion att göra. Kanske enbart om det är ett läkemedelsföretag som tillverkar det eller om det är ett tobaksföretag. Men principiellt finns det inget annat hinder mot att snus graderas upp till att få medicinstatus.

Det här var en liten tankeövning inför den följande diskussionen om mediciner mot narkomani? Finns det sådana? Svaret är generellt sett nej. Dock finns det verksam medicin för heroinmissbrukare, egentligen medicin för opiatmissbrukare. Däremot finns det inga effektiva mediciner för amfetaminister, kokainister, haschmissbrukare m.fl. Hur kommer det sig?

I princip har vi att göra med tre helt olika slag av narkotika:
• Opiater samt narkotikaklassade medicinersom är bedövande, rogivande, sömngivande (på narkomanslang: nedåttjack).
• Centralstimulerande medel som kokain, amfetamin m.fl. ämnen (på narkomanslang: uppåttjack).
• Hallucinogener, dvs. ämnen som kan ge upphov till hallucinationer, typ cannabis (hasch och marijuana), LSD, meskalin m.fl.

Det finns alltså verkningsfulla mediciner enbart mot narkotika i den första gruppen. En sådan medicin som har använts i Sverige sedan slutet av 1960-talet är Metadon. Det är en syntetiskt framställd medicin som togs fram i Tyskland med användning som smärtstillande medel. Den tillhör opiatgruppen och kan alltså missbrukas, vilket bl.a. skedde i New York i början av 1970-talet, då en ganska fri förskrivning ägde rum där i ett stort program för heroinister.

Metadon ges i Sverige under relativt restriktiva former som i stort sett förhindrar att ämnet kommer ut på missbruksmarknaden. Alla rapporter i Sverige om medicinen metadon har varit mycket positiva.

Förrförra året kom den första långtidsstudien som visade att en tredjedel av de heroinister som fått metadon hade avlidit under de tio uppföljande åren som undersökningen omfattade. En hel del av dessa patienter försöker uppehålla ett annat missbruk under behandlingen – främst alkoholmissbruk. Detta har ännu inte väckt forskarnas intresse.

Men dessa patienter måste skrivas ut från Metadonprogrammet och de återfaller sedan ofta i heroinmissbruk. Egentligen borde alla metadonpatienter stanna i denna medicinering livet ut, eftersom Metadon är en drog av opiattyp. Den ger ett beroende samtidigt som den blockerar heroinets effekt. Om patienten inte stannar i medicineringen finns alltid risken för nytt heroinmissbruk igen.

Nu har en ny medicin för heroinister utvärderats i Sverige på ett 40-tal patienter. Den säger ungefär samma sak som de amerikanska studierna, dvs. att det är ett ämne som också fungerar ganska bra på heroinister. Det handlar om ämnet buprenorfin som också tillhör opiatgruppen. Ämnet har funnits länge som smärtstillande medel som ges i samband med operationer (Temgesic), men har i litet starkare form (Subutex) börjat användas på heroinister. Buprenorfin har liksom metadon en heroinblockerande effekt, men inte riktigt lika effektiv som metadon.

Har vi därmed fått de mediciner som kan stoppa dödligheten bland heroinister? Forskarna är mycket entusiastiska. Men verkligheten är inte alltid den som forskarna tror – inte ens med de bästa avsikter. Man kan bara konstatera att Frankrike har 50 000 användare av Subutexmissbrukare. Om inte Subutex ges mycket restriktivt, kommer vi att få en liknande utveckling i Sverige. Missbrukarna har redan upptäckt att man kan krossa Subutextabletterna, lösa upp dem och sedan spruta dem direkt i venerna och då få nästan samma starka effekt som när de tar heroin.

Det som förvånar mig är att vi ännu inte har fått någon mera omfattande förskrivning av en annan effektiv heroinblockerare som inte tillhör opiatgruppen: Naltrexon. Denna medicin har använts länge i USA och i Irland ger man den till metadonpatienter för att få dem drogfria.

Metadonpatienterna i Irland får under och efter Naltrexonbehandlingen också psykosocial behandling, annars återfaller även de snart till heroinmissbruk. Det tycks vara så att den psykosociala behandlingen är en förutsättning för att medicineringen ska bli framgångsrik efter behandlingen.

Varför har svenska forskare så sent börjat intressera sig för Naltrexonbehandling? Vi vet att den effektivt bryter såväl heroin- som metadonberoende. Men vi vet också att heroinisten inte vill bli kvitt heroinet utan enbart de negativa konsekvenserna av sitt knarkande. Det är det som är kärnan i drogberoendet. Därför är det profylaktiska upplägget av samhällets kamp mot narkotikan så viktigt. Medicinerna kan lindra problemen för den enskilde narkomanen, men inte stoppa narkotikamissbruket ute i samhället.
Därför räcker det aldrig med medicinsk vård för narkotikamissbrukare.

Det förebyggande och opinionsbildande arbetet mot narkotika och det snabba ingripandet mot varje nytt missbruk i någon grupp är helt nödvändigt för att förhindra och stoppa spridningen av narkotikamissbruket. Den medicinska vården, hur viktig den än är, kan aldrig stoppa spridningen av narkotikamissbruket. Så stora är inte de tillgängliga vårdresurserna.

Det här stämmer helt med erfarenheterna från de stora klassiska folksjukdomarna, t.ex. TBC. Den medicinska vården var visserligen nödvändig för den enskilde patienten. Men den bidrog inte i någon större grad till att stoppa utbredningen av tuberkulossmittan. Så är det också med narkomanvården oavsett om den sker i medicinska eller sociala former.