Colombia – konflikt om jord och kokain

Inbördeskriget har orsakat en av världens värsta humanitära kriser. Fyra miljoner colombianer har tvingats fly från sina hem och många dödats, försvunnit eller invalidiserats. Konflikten gäller kontrollen av jord, konfliktens bränsle är kokainintäkter. Drugnews medarbetare Thomas Gustafsson har besökt Colombia.

Av THOMAS GUSTAFSSON (text & foto)

Det finns flera bilder av Colombia.
Gerillan har trängts tillbaka och de paramilitära grupperna avväpnats vilket gjort att internationella företagare fått upp ögonen för landet. I ekonomiska rapporter pekas det ut som ett nytt tillväxtområde som lockar utländska investerare. Exportrådet öppnade ett kontor i Bogotá hösten 2010 för att kunna hjälpa svenska företag att etablera sig.

Befolkningen är ung, affärsområdena i huvudstadens centrum är trygga. Här finns shoppingområden och livliga nöjesdistrikt med salsamusik och glada skratt. Under helgerna kan man ta sig till Cartagena, den karibiska turistorten som fått ett uppsving.

Colombia ses som en intressant marknad med stora möjligheter när freden är säkrad.

Men. Dit är det fortfarande långt kvar. Säkerhetsläget är bättre än för tio år sedan. Men Farc-gerillan fortsätter sina attacker och kontrollera delar av narkotikatrafiken. Efter statlig bekämpning har arealen av kokaodlingar minskat, men nya sorter ger stora skördar på de nya odlingar som anlagts i djungeln.

I otillgängliga gränsområden blossar strider regelbundet upp mellan armén och gerillaförband. Attackerna har ökat senaste tiden och människor som hamnar i vägen tvingas fly för sina liv. De paramilitära förbanden och dödsskvadronerna som tidigare stred mot gerillan finns längre inte kvar, men många av våldsmännen återfinns numera i de colombianska ligor och internationella knarkkarteller som ägnar sig åt narkotikahandel.


– Generellt är situationen
betydligt bättre i Colombia idag än för bara några sedan. Men roten till konflikten finns fortfarande kvar och vi ser ännu ingen fred, säger Michael Kramer, platsansvarig för Internationella Röda Korset som har Colombia som ett av sina prioriterade hjälpländer.

– Eftersom konflikten flyttats till avlägsna områden har vårt arbete blivit mycket svårare. Det är säkerhetsmässigt och logistiskt mycket besvärligt att nå ut till den drabbade civilbefolkningen, tillägger han.

När gerillarörelser i Colombia bildades under 1960-talet hade de stort stöd bland fattiga på landsbygden och bland vänsterintellektuella. Men när de övergick till att beskydda knarkhandel och ägnar sig åt utpressning och kidnappning så försvann stödet.

Idag återstår två av dem, båda är terroristklassade av EU och USA.
Störst är Farc (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia) som bildades med den kubanska revolutionen som förebild och är starkast i områden där knarkindustrin finns. När Farc var som störst hade rörelsen upp mot 18 000 gerillasoldater och fanns över hela landet. I dag uppgår styrkan till runt 8000 gerillasoldater.

Den minsta är ELN (Ejército de Liberación Nacional) som främst finns i de östra gränsområdena där de “beskyddar“ olje- och gruvindustrin. ELN har något tusental gerillasoldater, men har enligt flera uppgifter vuxit i takt med att utpressningsverksamhet blivit mer lönande.

Under förre presidenten Álvaro Uribe och med kraftigt militärt stöd av USA skärpte staten sin kamp mot gerillor och de paramilitära grupperna. Genom förhandlingar och löfte om amnesti kunde 17 000 man från de paramilitära förbanden avväpnas och demobiliserades för några år sedan.

När militäroffensiven inleddes kontrollerade gerillan uppåt fyrtio procent av landet. Idag är den bortträngd till djungeln och gränsområden där kokaodlingarna finns. Det är därför minoritetsgrupper, som lever i otillgängliga områden, drabbats hårdast av inbördeskriget när de kommer i vägen för konflikten som till stor del handlar om kontroll av kokainet.

Álvaro Uribe har hyllats för en politik som skapade säkerhet, stabilitet och ekonomisk tillväxt. Men han kritiseras samtidigt för de brott mot mänskliga rättigheter som begicks av hans militär- och säkerhetsstyrkor och för att han saknade en social agenda.

När Juan Manuel Santos tog över som Colombias president i augusti 2010 förklarade han att dörren till fredssamtal med Farc-gerillan stod öppen. Svaret blev dock en våg av attentat och attacker. Santos valde då att fortsätta den militära offensiv som han tidigare varit ansvarig för som försvarsminister i Uribes regering.

Förra hösten drabbades Farc-gerillan av flera bakslag. I september 2010 dödades gerillans högste och kompromisslöse militäre ledare Mono Jojoy i en militärräd mot ett av Farcs högkvarter, cirka 30 mil söder om Bogotá.

– Det här är början på slutet för gerillan, sade då president Juan Manuel Santos.

Ett år senare visar det sig att tillslaget inte innebar någon större förändring för konflikten. Strider mellan gerillaförband och armén fortsätter blossa upp och mord, övergrepp och fördrivningar har inte upphört.

Den enda synbara förändring som skett under Santos första år som president är att förhållandet mellan Colombia och Venezuela förbättrats, vilket gör det svårare för gerillan att gömma sig i grannlandet.

I somras erkände president Santos att konflikten inte upphört, utan tvärtom gått in i ett intensivare skede. Farcs upprepade bakhåll och attacker ser han som att gerillan blivit allt mer trängd.

En person med insyn i gerillans nya strategi förklarar för Drugnews medarbetare att eftersom Farc övergett de centrala delarna av landet behövs inte så stora styrkor.

– Med åttatusen man kan de ändå ha kontroll över de områden där kokan odlas och där kokainfabrikerna ligger. Viktigast för Farc är transportvägarna för kokainet, säger källan som vill vara anonym på grund av sitt arbete.

I slutet av 1990-talet odlades en stor del av kokan (råvara till kokapasta och slutprodukten kokain) i regionerna Amazonas och Putumayo i Colombia. Den USA-stödda offensiven under Plan Colombia tvingade knarkligorna att flytta odlingarna västerut till mer otillgängliga områden vid Stillahavskusten.

Senare räder har lett till att odlingarna flyttats ännu en gång. En allt större del av kokan odlas nu i de regniga djungelområdena i södra delarna av regionen Chocó.

Colombianska myndigheterna har vid flera tillfällen uppgett att Plan Colombia varit framgångsrik och att kokaodlingarna har minskat. Men sanningen är att även om de blivit betydligt mindre till ytan, så är skördarna fortfarande nästan lika stora. När odlingar flyttats har en ny sorts kokaplantor planterats som är mer motståndskraftiga mot bekämpningsmedel och som dessutom kan skördas oftare.

– Mängden färdig kokain som kommer från Colombia är alltså nästan lika stor nu som tidigare, säger källan.

Inbördeskrig och knarkkonflikter i Colombia har orsakat en de värsta flyktingkatastroferna i modern tid. Ungefär fyra miljoner människor är internflyktingar. Men eftersom det är följd av en lågintensiv konflikt har omvärlden inte insett dess vidd.

En stor del av jorden som flyktingarna tvingas lämna används sedan för kokaodling. Flyktingar som återvänder till sina gårdar riskerar att mördas, visar rapporter från internationella människorättsorganisationer.

President Santos största utmaning är därför att få igenom en jordreform som han presenterade för kongressen i somras. Enligt förslaget ska alla småbönder som fördrivits under konflikten få tillbaka sin mark som nu används för storjordbruk eller kokaodling.

Ungefär sex miljoner hektar land ska återlämnas till sina rättmätiga ägare. Men tidigare försök till jordreformer har misslyckats och många är tveksamma om det går denna gång.

Det finns flera motståndare till förändringar. Kokainproduktion är en viktig inkomstkälla för både Farc-gerillan och de gangsterligor som uppkom när de paramilitära förbanden avväpnades. Dessutom har de stora internationella narkotikakartellerna etablerat sig i Colombia för att kontrollera smugglingen ut ur landet.

Konflikten i Colombia har sin grund i kampen om jord, vilket gör jordreformen till en nyckelfråga. Santos har nu stora möjligheter att se till att historien inte upprepar sig. Men han har många mäktiga motståndare som vill stoppa reformen, säger Juan Pablo Morris i Bogotá – känd för sin undersökande journalistik.

Ägarkoncentrationen av mark är stor, en procent av befolkningen kontrollerar 60 procent av jorden. Den ojämna fördelningen är grunden till konflikten och pengarna från kokainindustrin fungerar som bränsle.

Knarkvinsterna letar sig långt in i maktens centrum. De senaste åren har flera högt uppsatta politiker avslöjats för kontakter med väpnade illegala grupper och varit inblandade i knarkhandel. Korruptionen genomsyrar hela samhället.

Varje dag flyr människor från sina hem på landsbygden för att söka trygghet i städerna. I många familjer har männen dödats och kvinnorna blir ensamma kvar med barn att försörja. De tvingas bo i skjul och försörja sig på tillfälliga arbeten och allmosor, istället för att bruka sin jord. Risken att barnen tvingas in i prostitution och kriminalitet är mycket stor, enligt internationella hjälporganisationer.

När gerillan drar sig tillbaka från ett område lägger de ut personminor som lämnar jorden obrukbar. De riskerar skada småbönder som återvänder. Amputationer av ben är vanligt.

Kostnaderna för att hjälpa landets internflyktingar till ett drägligt liv är höga. Enligt regeringens beräkningar behövs minst 27 miljarder dollar för att uppfylla de löften om kompensation som utlovats.

Mycket av flyktinghjälpen kommer idag från internationella hjälporganisationer. FN har hög närvaro i Colombia, liksom flera humanitära organisationer som Röda Korset, Läkare utan gränser och olika kyrkor.

I fem år har svensken Henrik Halvardsson varit stationerad i Colombia där han arbetat för Lutherska världsförbundet (f.d. Lutherhjälpen).

– Jag är allt mer optimistisk inför framtiden, säger han. Mycket har blivit bättre den senaste tiden.
– Men fortfarande pågår konflikten och de grundläggande problemen finns kvar. Colombia kommer inte att få en riktig fred om man inte löser de sociala problemen. Det finns starka krafter som tjänar på kriget. Narkotikan korrumperar, säger han.

De flesta av Colombias drygt fyra miljoner internflyktingar lever under svåra förhållanden i de flyktingläger och kåkstäder som vuxit upp i städernas utkanter. Värst utsatta är kvinnor och barn.

Vasilia Martínez är en av dessa flyktingar. Hon bor tillsammans med sina tre barn och sin mamma i flyktinglägret Villa España i norra Colombia. Hennes man och pappa har mördats i konflikten.
– Vi har förlorat allt i kriget, säger hon.

Under flera år har familjen levt i flyktinglägret utan att se någon förbättring. De vet fortfarande inte säkert vem som kom till deras gård den där dagen då de tvingades fly för sina liv. Troligen var det paramilitärer för strax innan hade gerillan passerat.
– Vi hade aldrig haft något med gerillan att göra, men de trodde oss inte. De förde bort min man, min farbror och min faster. Ingen kom tillbaka.

Familjen hade en liten gård med husdjur och lite jord. De fick inte med sig något när de flydde.
– Vi vet nu att de odlar koka på vår mark. Min pappas bror återvände för två år sedan för att se vad som hänt. Vi trodde då att det hade blivit säkrare. Han kom aldrig tillbaka. Vi fick höra att han dödats.

I flyktinglägret Villa España finns 1 580 familjer, nära tiotusen människor, enligt senaste räkningen. Nya flyktingar anländer flera gånger i veckan – 66 procent är kvinnor, 95 procent är afrocolombianer.

Vasilia Martínez har gått med i kommittén som styr lägret. Hon leder kvinnogruppen och har engagerat sig för att begära hjälp av regeringen.

– Alla vi som bor här var jordbrukare. Vi var oberoende och klarade oss själva. Nu försöker vi överleva dag för dag. Men det kan gå dagar utan att vi har något att äta, säger hon.

– Vi är trötta på att vänta. Att det inte finns något jobb. Att vi inte har något att äta. Åren går. Inget händer. De som bestämmer i Bogotá måste komma hit och se hur vi lider, säger hon till Drugnews medarbetare.

THOMAS GUSTAFSSON

Colombia

Republik i nordvästra Sydamerika, med 45 miljoner invånare, huvudstad Bogotá med nio miljoner. De flesta katoliker. Ytan 2,5 gånger större än Sverige, sjökontakt med Karibien och Stilla havet. Tropiskt klimat och höga berg, såsom Anderna. Stora exportvaror är kaffe och kokain.

Ett lågintensivt inbördeskrig har rasat i nära 50 år mellan staten, paramilitärer och olika gerillagrupper. Cirka 120 000 människor har dödats, 50 000 försvunnit och tusentals invalidiserats av personminor. Över fyra miljoner internflyktingar.

Världens största kokainproducent, cirka 70 procent av marknaden. Huvudmål är missbrukare i USA och Europa. Colombias odlingsareal av koka har minskat till cirka 62 000 hektar ifjol efter framgångsrik bekämpning, enligt UNODC, medan odling ökat i Peru och Bolivia. “Tyst miljökatastrof“ när områden förorenats av kokaodling, kemikalier i kokainlaboratorier och besprutning från luften.

Nya tåligare snabbväxande kokasorter tagits fram som klarar bekämpningsmedel. Nya odlingar i molnområden dit satellitkameror inte når gör att kokainproduktionen kan vara oförändrat hög, (cirka 330-410 ton, uppgifter varierar).

Juan Manuel Santos Colombias är president sedan hösten 2010 efter företrädaren Álvaro Uribe (2002-2010). Båda tillhör högerliberala U-Partiet.

Stora sociala skillnader, få äger mycket mark. En växande medelklass i större städer, men sex av tio invånare är fattiga. Särskilt utsatta är afro-colombianer och indianer.
/Drugnews

• Lästips: SVT-Korrespondenterna “Kokainets väg“, UNODC-rapporter juli 2011 om Peru och Colombia, boken “Kokain – drogens som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman” av Lasse Wierup och Erik de la Reguera, (Norstedts, 2010) och Magnus Lintons ”Cocaina – en bok om de som gör det” (Atlas, 2010).

Annonser