Bengt Svensson, professor i socialt arbete i kombination med lång praktisk erfarenhet inom narkomanvården är alltid värd att lyssna på. Som författare är han saklig, balanserad och ganska torr, vilket bidrar till hans trovärdighet i drogfrågor.

I sin nya bok ”Narkotikapolitik och narkotikadebatt” (Studentlitteratur AB, 2012, häftad, 233 sidor) beskriver han de olika linjerna inom narkotikapolitiken. Han vill ge en så objektiv bild som möjligt, inte göra ett inlägg i debatten.
Fast ett debattinlägg blir det naturligtvis i alla fall. Den som diskuterar narkotika – bortanför de rent naturvetenskapliga aspekterna – kan aldrig vara neutral.

I Svenssons bok blir summan av alla resonemang en glidning bort från den officiella svenska politiken mot en större förståelse för harm reduction (skademinskning) och en mindre restriktiv modell. Vilket också innebär en kritik mot FN:s linje för att minska narkotikaproblemen i världen.

Hans hänvisningar till Portugals framgångar genom avkriminaliseringen av narkotikainnehav, tycker jag är tveksam. Dödstalen och konsumtionsnivåerna ökade faktiskt, även om det tunga missbruket minskade – från en mycket hög nivå. Själva liberaliseringen av lagen är bara en liten del av den nya politiken. Snarare kan man säga att Portugal blivit mer likt Sverige med mycket mer socialhjälp och vård. Portugal har också varit dåligt att redovisa vad som hänt under de tre-fyra sista åren.

En annan glidning i Svenssons resonemang är att han ofta framställer den misslyckade, och delvis övergivna, amerikanska drogpolitiken ”war on drugs” (kriget mot droger), som ett huvudalternativ till harm reduction-tänkandet.

En tredje anmärkning är att Svensson låter mer eller mindre framstående kritiker av det globala samförståndet i narkotikapolitiken, såsom det uttrycks i FN:s narkotikakonventioner, få alltför stort utrymme utan att det bemöts.

Bra information i boken är däremot genomgångarna av de olika lobbyorganisationer och tankesmedjor samt hur FN:s och EU:s byråkrati inom narkotikaområdet fungerar.