I september presenterade FN:s narkotikakontor, UNODC, en rapport som Sveriges narkotikapolitik som är mycket smickrande för vårt land; ”Sweden’s Succesful Drug Policy: A Review of the Evidence”. Kontorets chef Antonio Maria Costa pekar i förordet på att narkotikamissbruket i Sverige tenderar att sjunka från en relativt sett låg nivå, tvärtemot den allmänna trenden i Europa. ”Detta förtjänar uppmärksamhet”, skriver Costa.

UNODC-rapporten är fullmatad med statistik där man på alla tänkbara sätt jämför narkotikaproblemets storlek och omfattning i Sverige och andra länder. Genomgående hamnar Sverige långt ner i tabellerna, oftast mycket ”nära botten” (vilket i detta sammanhang är positivt, mycket positivt).

Publiciteten kring UNODC:s rapport var mycket måttlig i media, vilket i sig är märkligt. Hur ofta blir Sverige utnämnt till världsmästare, i en så svår gren som narkotikabekämpning dessutom?

De senaste dagarna däremot har narkotikaproblemet fått mer uppmärksamhet än på många, många år, men från ett helt annat håll. Med Eko-redaktionen och Expressens ledarsida i spetsen går stora delar av media-Sverige fram nästan som ett drev. Och målet för drevet verkar vara brukandeförbudet i narkotikastrafflagen. Detta förbud infördes 1988 när socialdemokraten Ingvar Carlsson var statsminister. Moderaten Gun Hellsvik var justitieminister 1993 när lagen stramades upp så att polisen fick rätt att ta urin- eller blodprov vid misstanke om brott mot lagen, det vill säga att en straffmyndig person rökt hasch, snortat amfetamin eller intagit annan narkotika.

Budskapet som framförs i Ekot och i andra media är att ”det är fel att ge sig på missbrukarna, det är langarna som polisen borde ge sig på, för forskningen visar att det är mest effektivt”.

I detta enkla påstående finns det två fel:
1. Det finns ingen skillnad mellan langare och missbrukare. Så gott som alla som snurrar runt i knarkbranschen är missbrukare. Ibland är man köpare, ibland är man langare. Om vi menar allvar med narkotikaförbudet måste det gälla alla som befattar sig med narkotika. Det kan vara svårt för åklagaren att bevisa överlåtelsebrott, det vill säga langning. Då är det helt naturligt att personen ifråga åtminstone blir straffad för innehav.
(Det finns ett undantag i detta sammanhang. De västafrikanska män som rör sig runt om i Europa, inklusive Stockholm, med heroinlangning som affärsidé använder inte själva heroin. De är mycket ”skickliga” i sin hantering och åker sällan fast. Just nu sitter emellertid flera av dem bakom lås och bom i Sverige vilket gjort att heroinpriserna åkt i höjden. Bra jobbat stockholmspolisen!)

2. Det finns ingen forskning som bevisar att det är effektivt att sätta fast langarna. Man kan anta att Ekot stöder sig på de Brottsförebyggande rådets rapporter som bland andra Peter Lindström medverkat i som författare. Den första rapporten kom i slutet av 90-talet. Att rubricera dessa som forskning är att sträcka på begreppet lite för mycket. Forskningsrapporter publiceras i vetenskapliga tidskrifter där det finns en kommitté av erfarna forskare som bedömer om rapporten håller fullgod kvalitet och därmed kan publiceras.

Att Brå ger ut rapporter som går ut på att författarna ogillar delar av de lagar som riksdagen beslutat om är inte forskning. De ska betraktas för vad de är, inlägg i debatten, och har naturligtvis ett värde ur den synvinkeln.

Är då UNODC-rapporten forskning? Duger den som bevis för att Sverige lyckats? Den är åtminstone ett mycket ambitiöst försök att sammanställa det statiska material som finns tillgängligt, för att kunna värdera hur Sverige ligger till. Man tittar på ungdomars narkotikavanor i olika länder, hur stor andel av narkotikamissbrukare som är hiv-positiva etc. En mycket svårbedömd variabel är narkotikarelaterade dödstal som är en fråga som ständigt dyker upp i debatten och där det påstås att Sverige har mycket höga dödstal. Att jämföra dödsorsaksstatistik mellan länder är egentligen omöjligt eftersom man i varje land räknar på sitt sätt. UNODC redovisar de siffror som EU:s narkotikaforskningsenhet – ECNN – i Lissabon rapporterar. Sverige hamnar då med 18 döda per 1 miljon invånare strax under genomsnittet (20) vilket får anses vara en dålig placering från vår sida, eftersom vi har så bra placeringar i andra sammanhang. ”Leder” tabellen gör Estland och Norge (båda 64) följda av Storbritannien (56) och Danmark (45).

Vad är det vi ska göra för att Ekots reportrar och Expressens ledarredaktion ska bli nöjda? Ska vi lära av Norge? Av Storbritannien? Av Spanien och Tjeckien där var femte tonåring är vanerökare av cannabis? Är det fel att det går bra för oss? Måste vi bli lika misslyckade som de andra?

Sverige är inte Paradiset. Det finns många fel och brister i svensk narkotikapolitik. Exempelvis är de narkotikarelaterade dödstalen alldeles för höga även om de på senare tid sjunkit en del. Vården har blivit något mer tillgänglig, men här finns mycket kvar att göra. Skolorna har inga särskilt bra metoder för att garantera en narkotikafri skoltid för eleverna. Etcetera.

Istället för att bli sämre inom narkotikapolitiken borde vi bli ännu bättre. Vi borde förfina våra metoder att ingripa i tid när unga människor börjar experimentera med narkotika så att vi kan hjälpa dem i tid. Att hjälpa dem som sedan länge sitter fast i ett allvarligt narkotikaberoende är mycket svårt. Även där borde vi bli bättre.