Missbrukares egna dåliga erfarenheter av socialtjänstskontakter och önskan om att försöka förändra attityder hade format idén om att ordna sammankomsten.
“Jag har aldrig blivit så kränkt som under mitt återfall, kränkt av samhället“, berättade Jimmy Karlsson (bild), eldsjäl bakom seminariet, som i två omgångar missbrukat. Under tio år däremellan var han drogfri och levde “som alla andra“.
Han anser sig ha upplevt två ytterligheter i narkomanvårdens Sverige. Under 1970-talet fick man fick sina behov tillgodosedda och det var “ja till allt“, under 1990-talet rasade besparingsivern och det var nästan omöjligt att få hjälp.

Ur önskan att göra något för att förändra attityderna väcktes idén om seminariet Narkomani, hemlöshet, psykisk störning och det svenska samhället som hölls i måndags på IOGT-NTO-gården i Växjö. Medarrangörer var NBV, Kronobergs läns nykterhetsförbund och Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning, CAN.
Intresset var stort, ett hundratal personer från ett tiotal kommuner i Kronoberg och Blekinge deltog, många från myndigheter och behandlingshem, men även politiker och f d missbrukare.
“Dagen ska inte bara handla om problemen, utan också vad man kan göra åt dem“, förklarade Jimmy Karlsson i inledningen.

Framträdande under dagen var diskussioner om minskande ekonomiska resurser. Samtidigt som drogmissbruk och dödlighet ökat så har missbruksvården skurits ned med en femtedel eller totalt en miljard kronor sedan 1995!
Att kunskapen om dagens situation behöver lyftas upp till dem som bestämmer budgetanslagen var en åsikt som delades av deltagarna. Koncentration på årsbudgetar försvårar socialtjänstens långsiktiga arbete. Socialnämndens ordförande i Växjö, Anders Mårtensson (v), framförde en önskan att istället för årsbudget få skapa en folkhälsobudget.

Bengt Svensson (bild), docent på Malmö högskola och författare till flera böcker om missbruk, hävdade att eftervården inte bara innebär att göra en person drogfri:
“Livet som missbrukare är händelserikt, jakten på pengar och narkotika gör att man vet vad man ska göra hela dagen. När man slutar blir det ett tomrum. Det är en utmaning för vården att skapa nya kontakter och nya nätverk för den som behandlas!“

Enligt Svensson har klientrörelsen, Anonyma narkomaner, Anonyma Alkoholister med flera, räddat oerhört många människor. Efter narkotikan behöver man något annat att brinna för, och vad kan vara mer värdefullt än att hjälpa sina gamla kompisar?

Problemet att inte kunna hjälpa i tid fick också mycket uppmärksamhet och gjorde både socialtjänstemän och deras tidigare klienter frustrerade:
“Jag sökte vård i tre år, jag bad och bönade att få behandling. Jag ville ha tvångsvård och begick brott för att bli gripen och få hjälp, liksom många andra runt mig gjorde“, berättade Jimmy Karlsson.

På seminariet höjdes krav på att kommunerna borde vara skyldiga att inom två veckor tillhandahålla frivillig vård. Särskilt som motivationen hos de hjälpsökande är en färskvara.
“Vi räddar liv alldeles för lite! I Sverige i dag dör för många, vi skulle rädda liv på att sätta in insatser tidigare“, sade Christel Blondin, behandlingschef på Resurs Rehabilitering i Väckelsång.

Fotnot: Bilderna tagna av Jörgen A Hammarqvist