Han har använt alkohol, läkemedel och amfetamin i omgångar, lyckats bryta men fått återfall. Flyttat runt, utan fast bostad. Nu är han drogfri sedan 1,5 år och arbetar idag med kamratstöd i Växjötrakten.

Han har upplevt ytterligheterna i narkomanvårdens Sverige. Från 70-talets uppsökande verksamhet och det var “ja till allt“, till att det under 1990-talets besparingar blev nästan omöjligt att få hjälp. Kommuner såg mer till ekonomi än behov. Missbruksvården skars ner med en femtedel, samtidigt som antalet grava missbrukare ökade.

-Nedskärningarna har normaliserat kränkningar, segregering och diskriminering av missbrukarna. Jag har aldrig blivit så kränkt som vid mitt återfall, kränkt av samhället. Socialtjänsten nekade hjälp när jag mest behövde. Jag har ibland tvingats förhandla om tandvård och familjehemsplacering genom att lova flytta från kommunen, berättar Jimmy Karlsson.

Han tycker det är glädjande att regeringen nu äntligen insett problemen och är beredd att satsa resurser för missbrukarna. Och narkotikasamordnaren Björn Fries förslag om vårdgaranti gillar han.

-Nu gäller det att få kommunerna att följa upp. Det behövs nog både öronmärkta vårdpengar och påföljder om de inte följer reglerna. Men det handlar inte bara om pengar, utan att humanism och solidaritet åter blir grundvärderingar. Och att utbildning om beroendeproblematik blir obligatoriskt på exempelvis socialhögskolorna, säger Jimmy Karlsson.
Han anser att rättssäkerheten och integreringen behöver stärkas för människor med olika missbruk och håller därför på att bilda föreningen Beroendeombudet.

På personalägda Maria Beroendecentrum i Stockholm är Annette Voltaire missbruksläkare och verksamhetschef:
-Vårdgaranti för hela landet vore väl jättebra. Fler skulle komma i vård och fler förhoppningsvis lämna missbruket. Det gäller att få socialtjänst och beroendevård att gå hand i hand. Men det behövs nog uppföljning – belöning eller bestraffning – för att garantin inte ska bli en hyllvärmare, säger hon.

På Maria Beroendecentrum – som bl a har öppenvård, avgiftning, särskilda behandlingsprogram och 60 vårdplatser – arbetar man redan efter en liknande modell tillsammans med landstinget. Inom två veckor efter kontakt ska missbrukaren erbjudas bedömningssamtal. Den tidsperioden är rimlig för att hinna göra en preliminär behandlingsplan, menar hon.
-Men handlar det om akut avgiftning, så måste patienten in genast. Det handlar sällan om platsbrist i missbruksvården, vi brukar i snitt ha ett tiotal platser lediga. Oftare handlar det nog om ambivalenta patienter eller en socialtjänst som inte ställer upp

• Händer det att missbrukare kommer direkt till er?
-Ja, det händer att några kommer in från gatan direkt och dem tar vi givetvis emot. Och vi har särskilda drop-in-pass två gånger per vecka, säger Annete Voltaire.

Också frivilligorganisationerna välkomnar förslaget om vårdgaranti.
-Förslaget är bra. Det stärker rättsäkerheten för den enskilde som vill ha hjälp och motverkar de stora skillnaderna mellan kommunerna, säger Sonja Wallbom, ordförande för Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende, RFHL.
Hon anser att vårdkedjorna måste stärkas och särskilt frivilligvården byggas ut. Men i regeringens budget saknar hon stödet till organisationerna – som fått ta ett allt större ansvar.

Regeringen har avsatt över 800 miljoner kronor extra till missbrukarvården för kommande tre år.
-För lite och för sent, men bra när det väl kommer och att staten ikläder sig mer ansvar. Men behovet är stort och det skulle nog behövas minst en miljard om året till missbruksvården, säger Per Johansson, förbundssekretare på Riksförbundet narkotikafritt samhälle.
Vårdgaranti anser han vara en bra idé, men bryds över att det först måste utredas en längre tid. Han pekar att det nu gått sju år sedan narkotikakommissionen tillsattes.
-Är inte narkotikaproblemet tillräckligt utrett? Nu behövs spadtag, säger han.