Vi har alltså riktigt många politiker som är för sprututbyte nu. Vänster och Miljöpartiet väljer att stötta regeringen i frågan.

Men är det en rättighet att förses med rena sprutor för att kunna knarka “säkert“?

När man talar i termer av att inte sprida sjukdomar narkotikamissbrukare emellan, ja då är det klart att rena sprutor funkar. Det syftet är vällovligt. Att man inte vill föra över diverse livshotande blodsjukdomar.

Jag har varit på möten med Mobilisering mot Narkotika där vi har diskuterat just detta med ett låta missbrukare få tillgång till rena sprutor. Anhörigorganisationerna är självklart för. Det förstår jag. Dom vill ju inte att deras dotter eller deras bror ska injicera heroin med en hepatit-smittad nål. Fullt förståeligt.

Men att rena sprutor räddar liv (för då slipper man Hiv) känns fortfarande absurt.
Spelar det någon roll om sprutan är skitig eller ren om den innehåller en överdos. Eller en dos som leder till nästa dos som leder till nästa som leder till överdosen?

Kanske är det så att vi inte har kunnat skydda våra medborgare från knarket. Och just därför är skyldiga att dela ut sprutorna för att på något sätt försöka gottgöra?

Tullen ges inte tillräckligt med resurser för att stoppa all införsel, polisen har inte resurser att hitta alla småknarkare och på så sätt sprider sig missbruket. Även om det glädjande nog enligt CAN:s undersökning visar att andelen ungdomar som provat narkotika under 2005 ligger kvar på samma nivå som 2004. Trots detta handlar det om sju ungdomar av hundra som väljer att INTE säga nej när det bjuds på knark.

Och det är här vi behöver diskutera. Att blåsa upp frågan om sprutbyte som en stor och viktig del i arbetat mot att hejda narkotika känns inget bra.

Det må vara hänt att det är som anhörigorganisationerna säger, att människosynen är rutten om man inte vill ge nya sprutor för att förhindra spridning av Hiv. Men vilken människosyn har man om man nöjer sig med att ge en spruta och blunda för det andra problemet, nämligen den mycket stora risken att en knarkande människa på ett eller annat sätt förstår både sitt eget liv och sina anhörigas?

Vad är det vi vill? Är det att ha ett samhälle städat från narkotika eller är det ett samhälle där vi resignerat nöjer oss med att förhindra smittspridningen och delar ut rena sprutor till sargade människor?

Det är sorgligt att sprutbytesdiskussionen ses som en del av narkotikafrågan, och som något bra för missbrukare, när det som egentligen behövs är ett förebyggande arbete.

Vill man rädda liv måste man ta ett större grepp! Jag pratar stora grepp i narkotikafrågan. Jättestora.

Pengar och resurser till att döda knarket och stärka ungdomars möjligheter att säga nej och öka vuxnas medvetenhet. Få krogarna allergiska mot att ha narkotika innanför väggarna och ge alla missbrukare precis den vård som just dom behöver.
Få kidsen att inte börja knarka. Nu!

Sprutorna är bara en yttepytteliten bisak. Inget som räddar liv i längden.