Föga förvånande har Per Johansson och Christer Karlsson retat upp sig över en passage i den debattartikel vi nyligen publicerade i Expressen med kritik mot regeringen handfallenhet i narkotikafrågorna. Passagen ifråga lyder:

“Arbetet med att förankra narkotikapolitiken i vetenskap och beprövad erfarenhet i stället för i ideologi har mött motstånd från lobbygrupper som Riksförbundet för ett Narkotikafritt Samhälle, European Cities Against Drugs och Kriminellas Revansch i Samhället. Det finns en uppenbar risk att regeringens ambition att låta intresseorganisationer ta över opinions-bildningen på narkotikaområdet kommer att gynna ideologproducerande, moralistiska aktörer som dessa.“

Av citatet framgår att det vi vänder oss emot är regeringens tidigare uttalade ambi-tion att “privatisera“ opinionsbildningen på narkotikaområdet genom att låta frivilligorganisationer ta över en del av de uppgifter som före årsskiftet sköttes av Mobilisering mot narkotika.

En sådan ambition är problematisk med tanke på den roll som frivilliga organisationer har. I rollen som opinionsbildare är ju värderingar och ideologi ett viktigt inslag och ska så vara. Men det betyder också att kraven på saklighet, opartiskhet och balans normalt inte sätts i främsta ledet.

Per Johansson och Christer Karlsson menar att det inte är fel med moral och ideologi, utan att detta tvärtom är helt nödvändiga inslag i en relevant samhällsdiskussion. I detta är vi helt eniga. Problemen uppstår när ideologin och moralen blir ett filter som gör att man stänger ute och negligerar nya forskningsresultat, om de underminerar de egna trossatserna.

“Kris kämpar i sitt arbete bland före detta kriminella personer för hederlighet, drogfrihet, kamratskap och solidaritet. RNS kämpar i sitt opinionsbildande arbete för att vi ska komma så nära som möjligt ett narkotikafritt samhälle“, skriver Johansson och Karlsson.

Detta har vi självfallet inga problem med. Men ovanstående beskrivning är bara en del av sanningen. RNS och Kris kämpar även för andra och betydligt mer tvivelaktiga mål och det är i den kampen som moralismen kommer fram och kunskapsföraktet gör sig gällande.

Låt oss ta ett exempel som vi känner väl och som vi dessutom anknyter till i vår Expressen-artikel: frågan om läkemedelsassisterad behandling (LAB) med metadon och Subutex. Forskning och erfarenhet visar med stor tydlighet att sådan behandling i kombination med psykosociala stödinsatser är den vårdform som fungerar absolut bäst för en majoritet av de personer som har ett opiatberoende. Överdödligheten och sjukligheten bland opiatmissbru-kare som inte kan erbjudas metadon eller Subutex är mycket hög.

Trots detta är Kris kategoriska motståndare till sådan behandling. Föreningens ordförande Christer Karlsson kallar metadon och Subutex för “statligt knark“ och påstår att han genast kan känna igen en metadonpatient eftersom det “syns utanpå“. Han hävdar vidare att de positiva forskningsresultat som kunnat visas inte stämmer med verkligheten. Direkta frågor om vad som inte stämmer kan han inte svara på, utan hänvisar då istället till sin “magkänsla“.

Personer som deltar i LAB är inte välkomna i Kris.

Detta har inneburit att föreningen effektivt har isolerat sig från en viktig grupp av potentiella medlemmar, nämligen en stor grupp tidigare kriminella heroinister. Kam-ratskapet och solidariteten räckte tydligen inte till den gruppen.

RNS inställning i frågan är mindre kategorisk, men också mer försåtlig. Man är noga med att påtala att man inte är motståndare mot behandlingsformen som sådan, men man vill att den ska användas restriktivt och “förnuftigt“.

Denna inställning har man haft sedan början av 1980-talet. I praktiken har detta inneburit är att man konsekvent har motsatt sig alla de utbyggnader av programmen som gjorts. Hade RNS fått råda så hade vi sannolikt fortfarande bara haft några procent av opiatmissbrukarna i LAB, istället för som idag 20–25 procent. Till skillnad från Kris vill alltså RNS att LAB ska få förekomma, men oss veterligt har man inte någonstans i Sverige agerat för att heroinister som velat ha metadon eller Subutex ska få sådan behandling.

Som främsta argument för sin inställning använder RNS mer eller mindre karikerade beskrivningar av utländska metadonprogram och enstaka dåligt gjorda studier – något som var en vanlig strategi redan under metadonkonflikten på 1970-talet (då främst utnyttjad av RFHL). Man nämner dock inte att några av de bästa och mest framgångsrika studierna är gjorda i Sverige under kliniska – inte experimentella – förhållanden. Det handlar alltså inte om att forskningsresultaten inte kan omsättas i praktiskt nytta, vilket RNS ofta hävdar – detta sker redan idag, på många ställen i landet.

Problemet med RNS är inte att de företräder ett strikt juridiskt-moraliskt perspektiv på missbruk – ett sådant perspektiv har en självklar plats att fylla i debatten. Problemet är inte heller att RNS företrädare är okunniga om aktuell forskning (Per Johansson är tvärtom ofta väl påläst).

Problemet är att RNS inte kan acceptera några andra perspektiv än sitt eget, och att de i linje med detta konsekvent väljer att förtiga kunskap som strider mot deras ideologi och moraluppfattning.