Att läsa remissvar från myndigheter och organisationer på en departementsskrivelse låter kanske inte så upphetsande. Men faktum är att jag blev rätt upplivad av att gå igenom de svar som inkommit på socialdepartementets promemoria Ds 2004:06, där departementets syn på hur frågan om fria sprutor till narkomaner presenterades.

Ds 2004:06 är i stora drag en repris på det förslag som regeringens narkotikasamordnare Björn Fries kom med i mars 2003 och i ärlighetens namn har jag inte förstått varför man måste köra två remissomgångar på samma förslag.

Det allmänna intrycket är dock att det är mer splittrat i svarstexterna den här gången jämfört med när Fries förslag kom. Strikt numerärt är det nog fler som står bakom än som går emot departementets förslag, men det är ingen stor majoritet i så fall.

Den debatt som väcktes av Fries förslag har alldeles tydligt färgat av sig i remissinstansernas sätt att svara på Ds 2004:06.

• Justitieombudsmannen går klart emot sprututbyte på juridiska grunder: “Det nu föreliggande förslaget har enligt min mening sådana brister att det måste grundligt genomarbetas om det ska kunna läggas till grund för lagstiftning.“
Bakläxa således.

• Riksåklagaren svarar helt kort och hänvisar till sitt ampra svar på Fries förslag, men hinner ändå få med att “…konstaterar jag också att promemorian inte innehåller några kriminalpolitiska och straffrättsliga analyser.“
RÅ bifogar skrivelser från åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Där blir det 2-1 mot sprutor. Gissa vem som är för.

• Rikspolisstyrelsen med rikspolischef Sten Heckscher i spetsen stöder givetvis sprutförslaget den här gången också, men tar nu upp frågan om förverkande av sprutor, något som inte berörs alls i Ds 2004:06. RPS menar att man måste märka de utdelade sprutorna, så att polisen kan se vilka som är legala och att polisen på något vis kan identifiera de missbrukare som har rätt att få sprutor.
En sorts licensiering av missbrukare således. Välkommen tillbaks till 60-talet.

• Svenska Narkotikapolisföreningen har skrivit ett av de längsta remissvaren. Det är en noggrann genomgång av hela problemet och utmynnar i ett tydligt avståndstagande från förslagen i Ds 2004:06. Vilket onekligen väcker frågan: Pratar inte Sten Heckscher med de poliser som sysslar med narkotikabekämpning?

• Kriminalvårdsstyrelsen konstaterar att “… det saknas entydiga resultat som visar att sprutbytesverksamheten i Sverige har förhindrat smittspridning och ökat behandlingsmotivationen.“
Trots detta ställer sig KVS bakom idén om att dela ut sprutor. Varför?

• Brottsförebyggande rådet är för. Vem trodde nåt annat? Man skriver: “Det framstår som uppenbart att beslut i denna fråga inte endast kan tas på grundval av empiriska data om t.ex. smittspridning och missbruksutveckling, utan måste ses i ett större narkotikapolitiskt sammanhang.“
Exakt vad det betyder förklaras inte, men jag antar att man vill att det inte ska vara så himla restriktivt kring det här med knarkandet i fortsättningen.

• Socialstyrelsen vill ha sprututdelning, men man vill inte ägna sig åt att godkänna ansökningar från de kommuner och landsting som vill starta sådan verksamhet, såsom Ds 2004:06 föreslår. Man tycker att det räcker med ett anmälningsförfarande.
Att gå igenom ansökningar kanske blir lite för jobbigt helt enkelt för då måste man ta ställning till en jämrans massa saker. I värsta fall kanske man rentav måste neka en ansökan. Jag förstår att tjänstemännen på Socialstyrelsen vill slippa ifrån något så hemskt.

• Statens Folkhälsoinstitut ställer sig även denna gång ytterst tveksam till att utvidga sprutbytesverksamheten till hela landet och hänvisar till forskning och erfarenhet som pekar mot att det snarare är hiv-testning och information som får ner smittfrekvensen bland sprutnarkomaner. Man hänvisar till en studie genomförd av ett norskt forskarteam som kommer fram till just detta.

• Östergötlands läns landsting tar, liksom flera andra svarare, upp samma norska studie och hänvisar också till situationen i Stockholm där hiv-smittan fick fäste innan man han sätta in motåtgärder. Utan att dela ut sprutor fick man i Stockholm ner smittspridningen till mycket låga nivåer. Man pekar på att Ds 2004:06 inte alls tar upp frågan om att det borde vara obligatoriskt att alla som erbjuds sprutor måste erbjudas hiv-test.

• När det gäller kommunerna spretar det åt olika håll. Det lutar väl åt att s-styrda kommuner är lojala mot regeringen och borgerliga går emot men riktigt så enkelt är det inte. Socialdemokratiskt styrda Göteborg går emot och där reserverar sig borgerliga ledamöter för. I socialdemokratiskt styrda Stockholm är det precis tvärt om, s är för och borgerliga ledamöter reserverar sig mot.

Intressant är att Karlskrona kommun, Björn Fries hemkommun, går emot sprutförslaget vilket föranlett Björn Fries att i lokalpressen uttala sig förklenande om sina f.d. politikerkollegor. Kanske inte så klokt gjort.

• Frälsningsarmén, Hela Människan och Svenska narkomanvårdsförbundet går emot. Väger tungt, eftersom alla dessa tre organisationer jobbar nära de mest utsatta missbrukarna.

• Akademikerförbundet SSR (fackförbund för bland andra socionomer) är för. Man grundar sin inställning på att: “Rena sprutor är ett effektivt sätt att förebygga t.ex. HIV/AIDS samtidigt som den personliga kontakten med personalen på sprutbytesprogrammet ger en möjlighet att påbörja ett motivationsarbete.“
Den åsikten har man givetvis all rätt att förfäkta, men i vilken mån är det en insikt?

• IOGT-NTO tar tyvärr inte tydlig ställning till något. Man gör det synnerligen svårt för sig genom att försöka sitta på båda stolarna samtidigt.
Men i enlighet med sin långa tradition av att grunda sina ställningstaganden på vetenskapliga fakta menar man att forskning måste få avgöra saken. Eftersom forskningen i Sverige är svår att genomföra vill man att det reds ut vad forskningen i världen säger.
Lite lustigt är att man understryker vikten av att något läckage av sprutor och kanyler till den illegala marknaden inte får förekomma. Finns det något annat än en illegal marknad i det här sammanhanget?

• RFHL, Rainbow Sweden, Convictus och Brukarföreningen har delvis likalydande remissvar. Man är rejält för sprutor och har man någon kritik att framföra mot Ds 2004:06 så går den ut på att förslaget innehåller för många restriktioner.
“Fritt fram för sprutor“ skulle kunna vara dessa organisationers paroll.

• FMN, Föräldraföreningen Mot Narkotika, går emot, vilket är känt sedan länge. FMN pekar i sitt svar bland annat på det faktum att landstingen går back ekonomiskt och att det vore fel att börja dela ut sprutor till narkotikamissbrukare när man knappt klarar av den vanliga sjukvården.

• SIMON, Sveriges Invandrare Mot Narkotika, varnar för en utveckling i Sverige som redan ägt rum i Norge. SIMON skriver om ”ett sluttande plan”. Efter att ha delat ut miljontals sprutor i Oslo sedan 80-talet är man där nu i färd med att införa sprutrum. För att bryta uppgivenhetsstämningarna som präglar svensk narkotikadebatt måste nya resurser tillföras, menar SIMON.
På så vis kan den restriktiva narkotikapoltiken åter bli framgångsrik och ett föredöme för andra.

• Sist men inte minst har psykolog Kristina Hillgren skickat in ett remissvar. Hon har deltagit flitigt i sprutdebatten på många olika vis och avslutar sitt remissvar med följande uppmaning:

”Satsa istället alla resurser på motivation, avgiftning och behandling. Förstärk befintlig missbrukarvård, förbättra samarbetet med psykiatrin och knyt ihop med insatserna från frivilligorgansiationer inom området!”

Morgan Johansson måste alltså köra över JO, Riksåklagaren, Folkhälsoinstitutet, flera tunga kommuner, län och landsting, inklusive Göteborg (som är bäst i klassen i både narkotikabekämpning och hiv-prevention), Svenska Narkotikapolisföreningen, Svenska Narkomanvårdsförbundet, RNS, FMN, SIMON, Hela Människan, Frälsningsarmén, Kristina Hillgren och några till om han vill införa sprutbytesprogram i hela landet.

Det är naturligtvis fullt möjligt att göra det. Men är det verkligen så klokt?