STOCKHOLM För första gången finns nu riktlinjer för hur missbruksvården ska bedrivas i kommuner och landsting. Men de möts med viss skepsis. Riktlinjerna är för svaga för att patienterna ska få sin rätt, säger Sonja Wallbom, ordförande Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelberoende, till Drugnews.
I mitten av februari lade Socialstyrelsen fram nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård.
Riktlinjerna innehåller ett femtiotal rekommendationer, främst riktade till hälso- och sjukvård, men även till socialtjänsten. Riktlinjerna rör allt från förebyggande och tidig upptäckt av alkohol- och narkotikamissbruk till behandlingsmetoder och uppföljning. De anger vilka behandlingsmetoder som är mest effektiva och baserade på vetenskaplig grund.
– Socialstyrelsens förhoppning är att riktlinjerna ska leda till ett tätare samarbete mellan kommun och landsting när det gäller de här frågorna, säger Ulf Malmström, samordnare av missbruksfrågor på Socialstyrelsen, till Drugnews.
Till hösten kommer Socialstyrelsen att anordna att antal regionala konferenser kring de nya riktlinjerna och då kommer man också att presentera ett skriftligt utbildningsstöd till kommuner och landsting. I det skriftliga utbildningsstödet kommer klienten att vara i fokus.
– Vad är bäst för klienten och vilken form av samarbete hjälper klienten bäst? I riktlinjerna finns ju den bästa tänkbara kunskapen om detta, säger Ulf Malmström.
– I utbildningsstödet kommer vi att konkret gå in på metoder och hur man ska kunna praktisera dessa ute i verksamheterna, fortsätter Ulf Malmström. Kräver vissa typer av bedömningsinstrument en annan organisation? Kan kommun och landsting arbeta tillsammans med en viss typ av metodik? Den här typen av frågor vill vi ta upp i utbildningsstödet utan för den skull ha några klara svar, fortsätter Ulf Malmström.
Att den politiska ledningen i kommuner och landsting för en diskussion om hur implementeringen av riktlinjerna ska ske är viktigt, anser Ulf Malmström på Socialstyrelsen.
– Politikerna behöver fråga sig vad som krävs för att deras verksamhet ska kunna arbeta i enlighet med riktlinjerna, säger han.
Socialstyrelsen har ännu inte fått reaktioner på riktlinjerna från verksamheter ute i landet. En del riktlinjer rör vikten av evidensbaserade metoder ute på fältet.
– Det finns ju många stora intressen på de här områdena, inte minst på de enskilda behandlingshemmen som inte alltid arbetar enligt evidensbaserade metoder. Det kan ju finnas ett motstånd från dessa verksamheter, säger Ulf Malmström.
Gigi Isacsson, utredare i socialtjänstfrågor på SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, tror inte att det krävs mycket förändringar i kommunerna för att kunna följa riktlinjerna.
– En del av riktlinjerna används ju redan rakt av. Många verksamheter jobbar redan med evidensbaserade metoder, säger hon till Drugnews.
– Främst inom landstinget är man ju van vid att jobba utifrån den aktuella forskning som finns. Däremot inom socialtjänstområdet finns det för lite forskning, säger Gigi Isacsson.
Hon tycker att det ska bli spännande att se vad riktlinjerna får för genomslag och hur kommuner och landsting väljer att jobba med dem. Men Gigi Isacsson tror också att man måste vara beredd att revidera riktlinjerna.
– Det ska bli intressant att se hur de åldras, den här typen av kunskap är ju färskvara, säger hon.
Kommuner och landsting är inte skyldiga att följa riktlinjerna, det är fortfarande upp till dem att själva fatta beslut om hur man vill jobba med missbruksfrågor.
På RFHL, Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelberoende, tror förbundsordförande Sonja Wallbom att det finns en risk för att för att frågan prioriteras bort.
– Det här är en grupp som inte är särskilt stark på att företräda sig själv. Under förra lågkonjunkturen så skars det ju inom det här området utan att det blev särskilt mycket protester kring det, säger Sonja Wallbom till Drugnews.
Hon tror att riktlinjerna är ett steg på väg, men ingen garanti för att missbrukare ska ha rätt till vård och behandling. RFHL vill hellre se en rättighetslagstiftning, liknande LSS-lagstiftningen (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade), med tydligare krav på kommuner och landsting.
– Riktlinjerna är för svaga för att patienterna ska få sin rätt. LSS-kretsen har rätt till vissa insatser, det har man ju inte som missbrukare. Bedömningarna varierar ju mellan olika kommuner. Vi är oroliga att ekonomin styr mer än det faktiska behovet, säger Sonja Wallbom.
Och hon poängterar att missbruksvården inte bara handlar om missbruk utan också om den psykosociala situationen hos missbrukaren.
– Missbrukarens situation är ofta väldigt tilltrasslad och man måste göra något åt hela situationen om man vill komma till rätta med missbruket. Själva vårdfrågan är ju egentligen ganska liten. Det handlar också om livsmiljö, kamratstöd och en vettig sysselsättning. Att bara behandla missbruket räcker inte. Det blir ju ett slag i luften om man inte följer upp med det övriga batteriet, säger Sonja Wallbom.
Och det är där som kravet på kommun och landsting måste bli större, tycker hon. Men hon har trots allt förståelse för att allt inte går att täcka i de nya riktlinjerna.
– Människor är ju olika i ålder, kön och sociala förutsättningar. Då blir det svårt med precisa riktlinjer, säger Sonja Wallbom på RFHL.
• Fotnot: Socialistyrelsen nya nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård.